Vi behöver inte arbeta likadant för att vara lika mycket kriminalvårdare

Det är lätt att känna igen den traditionella bilden av en kriminalvårdare. Vi låser, visiterar, upprätthåller regler, ingriper och trycker på larm när situationen kräver det.

Men hur ser vi på kriminalvårdaren som sitter vid ett bord med en klient, skrattar, pratar om vardagen, motiverar, bygger relation och försöker få personen att vilja ta nästa steg?

Är det mindre kriminalvård?

Jag arbetar inom sysselsättning och ASV – annan strukturerad verksamhet. Där möter jag ibland uppfattningen att vårt sätt att arbeta är för mjukt, för lättsamt eller till och med ”larvigt”. Att vi inte riktigt arbetar som ”riktiga kriminalvårdare” eftersom vi kan ha en varm relation till klienterna, skämta med dem och ibland hantera situationer annorlunda än man skulle göra på en bostadsavdelning.

Jag tror att vi behöver prata mer om varför det ser ut så.

ASV är inte paus från Kriminalvården

ASV är en del av den sysselsättning som uttryckligen finns i fängelselagen. Sysselsättningens uppgift är inte bara att fylla timmar på dagen. Verkställigheten ska så långt det är möjligt bidra till att minska risken för återfall och underlätta klientens anpassning till samhället.

För vissa klienter innebär det arbete eller utbildning. För andra behandlingsprogram. Och för många kan ASV vara platsen där man först börjar träna på sådant som krävs för att överhuvudtaget kunna tillgodogöra sig nästa insats. Att passa tider. Delta i en grupp. Hantera motgångar. Ta instruktioner. Kommunicera utan konflikt. Följa regler. Göra något konstruktivt tillsammans med andra. Ta ansvar och öva på ett annat sätt att fungera.

Det kan se vardagligt ut. Men förändring sker också i vardagen.

En god relation är inte motsatsen till auktoritet

Inom Kompetent klientnära arbete, KKA, finns en viktig tanke: den dagliga kontakten mellan personal och klient är en möjlighet att påverka i prosocial riktning.

Där finns både kvaliteten i relationen och effektiv användning av auktoritet. Det är precis den kombinationen jag tycker att vi ibland missar i diskussionen. God relation och tydlig auktoritet ska kunna finnas samtidigt.

Jag kan skratta tillsammans med en klient klockan tio och sätta en tydlig gräns klockan tio över tio. Jag kan vara varm, engagerad och mänsklig och fortfarande säga nej. Jag kan ha byggt en bra relation under flera månader och ändå ingripa eller rapportera en allvarlig misskötsamhet när det behövs. Professionalitet sitter inte i hur allvarlig man ser ut. Den sitter i vad man gör med relationen och var man sätter gränsen.

Ett skratt är inte brist på professionalism

På ASV arbetar vi mycket med motivation och mottaglighet. RBM-B (reds.anm. Risk-, behovs- och mottaglighetsbedömning – basutredning) handlar inte bara om risk och behov, utan också om mottaglighet. En insats fungerar dåligt om vi inte lyckas nå personen som ska ta emot den.

Riksrevisionen har dessutom lyft betydelsen av den stödjande miljön runt klienten. Det återfallsförebyggande arbetet sker alltså inte enbart under ett behandlingsprogram. Det fortsätter i vardagen, i kontakten mellan klient och personal. I den vardagen kan humor, respekt, positiv förstärkning, nyfikenhet och ett genuint bemötande vara arbetsverktyg.

Det betyder inte att vi blir klienternas kompisar. Det betyder att vi använder relationen professionellt.

Säkerhet är också att känna sina klienter

En annan diskussion handlar om larm. Ibland uppfattas det som att ASV-personal ”tolererar mer” eftersom vi inte alltid reagerar på exakt samma sätt som kriminalvårdaren på en avdelning. Men olika miljöer skapar olika situationer.

Om jag känner en klient väl, upptäcker att personen börjar gå upp i affekt och genom kommunikation kan få situationen att vända innan den eskalerar, är inte det ett misslyckande för säkerheten. Det kan vara säkerhetsarbete. Att kunna läsa av klienterna, känna till deras normala beteenden, märka förändringar och bygga relationer som gör att människor faktiskt pratar med personal är också värdefullt för säkerheten.

Självklart ska vi larma när situationen kräver det. Ingen relation får stå över säkerheten. Men inte heller ska den mest ingripande åtgärden automatiskt betraktas som den mest professionella. Fängelselagen bygger också på proportionalitet: om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

Och misskötsamhet?

Samma nyansering behövs där. Självklart gäller reglerna även på ASV. Allvarlig misskötsamhet ska hanteras och rapporteras. Men allt klientbeteende behöver inte mötas på exakt samma sätt i varje sammanhang. Ibland är den professionella åtgärden att markera en gräns direkt och ge klienten möjlighet att korrigera sitt beteende. Ibland behöver händelsen rapporteras. Ibland behöver vi larma.

Professionalitet ligger i att kunna skilja situationerna åt – inte i att alltid välja samma reaktion.

Vi behöver varandra

Det här är inte ett argument mot avdelningspersonal, säkerhetsorganisationen eller någon annan funktion. Tvärtom.

Avdelning ser saker som vi på ASV inte ser. ASV ser sidor av klienterna som kanske aldrig kommer fram på avdelningen. Programledare arbetar med något annat. VSP (reds.anm. verkställighetsplanering), säkerhet, sjukvård, arbetsdrift och frivård bidrar med sina delar.

Problemet uppstår när vi börjar mäta vem som är den ”riktiga” kriminalvårdaren utifrån vilket arbetssätt som syns mest. Kriminalvårdens uppdrag är större än så.

Vi ska upprätthålla ordning och säkerhet. Men klienterna ska också en dag tillbaka ut i samhället. Om vi bara lyckas hålla en person under kontroll under tiden dörren är låst, men inte påverkar någonting som händer när dörren öppnas igen, då har vi bara genomfört en del av vårt uppdrag.

Därför behövs avdelningen. Därför behövs säkerheten. Därför behövs behandlingsprogrammen. Och därför behövs ASV och sysselsättningen.

Vi arbetar på olika arenor och använder ibland olika verktyg. Men målet är detsamma: en trygg och säker verkställighet – och så långt det är möjligt en människa som lämnar Kriminalvården med bättre förutsättningar att inte komma tillbaka.

Vi behöver inte arbeta identiskt för att vara lika mycket kriminalvårdare.

Av: En kriminalvårdare på en klass-2-anstalt som arbetar med ASV/sysselsättning

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.