Ingen myndighet står över granskning

Jag har svårt att känna mig bekväm med tanken på att en myndighet som har ett så viktigt uppdrag i vår rättsstat kan präglas av en kultur där människor inte alltid känner sig trygga att säga ifrån. För mig är Kriminalvården en av samhällets mest betydelsefulla institutioner.

Där ska lagar och demokratiskt fattade beslut omsättas i praktiken. Därför hoppas jag att öppenhet, dialog och ansvar alltid får väga tyngre än rädsla eller informella normer som kan göra det svårare att lyfta problem. Myndighetens uppdrag – att skydda samhället och skapa förutsättningar för människor att återanpassas – förutsätter ett högt förtroende.

Om medarbetare tvekar att rapportera missförhållanden eller ifrågasätta beslut av rädsla för negativa konsekvenser finns en risk att problem blir svårare att upptäcka och åtgärda. Det kan på sikt påverka förtroendet för myndigheten. Mot den bakgrunden har jag förståelse för att journalister fortsätter att granska Kriminalvården. Oberoende granskning är en viktig del av ett öppet demokratiskt samhälle.

Jag tycker att det är viktigt att Kriminalvården fortsätter att utvecklas som en myndighet där lagstiftning, demokratiskt ansvar och offentlig insyn alltid är vägledande. En statlig myndighet ska präglas av rättsstatens principer och vara öppen för både granskning och konstruktiv kritik.

Jag har ibland beskrivit känslan med en liknelse vid Vatikanen – ett slutet system med starka traditioner och egna normer. Det är naturligtvis ingen bokstavlig jämförelse, men ändå högst relevant. Skillnaden är förstås att Kriminalvården är en svensk myndighet som verkar under demokratisk kontroll. Just därför ser jag öppenhet och ansvarsutkrävande som avgörande för att stärka både verksamheten och allmänhetens förtroende.

Ett demokratiskt samhälle bygger på att ingen myndighet står över granskning. Transparens bidrar till rättssäkerhet och stärker medborgarnas förtroende. När insynen upplevs som begränsad finns en risk att misstänksamhet växer.

För mig handlar frågan om tystnadskultur inte om att misstänkliggöra Kriminalvårdens medarbetare. Tvärtom. Jag vet att de flesta av mina kollegor gör ett mycket viktigt och svårt arbete varje dag. Just därför önskar jag en arbetsmiljö där vi alla känner oss trygga att lyfta problem, rapportera missförhållanden och uttrycka avvikande uppfattningar utan oro för negativa konsekvenser. Det skulle gynna både medarbetarna, myndigheten och samhället.

Jag tror att frågan om tystnadskultur är större än en enskild myndighet. Den handlar ytterst om hur vi värnar öppenhet, ansvar och förtroende i våra offentliga institutioner. Om vi fortsätter att ta de frågorna på allvar stärker vi också demokratin och rättsstaten – något som gagnar oss alla.

Av: Kim, mångårig kriminalvårdsanställd

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.