Vårdare och tjuvhatare, del 2

Många skulle kanske tro at vårdarna som rehabiliterar och skapar lugn är det som anstaltsledningen skulle föredra, men så är inte fallet. Istället är det ”tjuvhatarna” som premieras.

När jag började en gång i tiden, då var kriminalvårdsinspektörerna mer kopplade till avdelningarna och syntes dagligen. Men ju längre tiden går sedan jag började, har distansen blivit allt större. Även på nya säkerhetsavdelningarna var närvaron av kriminalvårdsinspektören tydlig och regelbunden. Under den här perioden får Kriminalvården svårare att rekrytera personal och man märker tydligt att andelen ”tjuvhatare” blir allt större. Tror ledningen på många anstalter förändras och ”tjuvhatare” börjar ta över allt mer.

Jag kommer tillbaka till anstalten jag en gång började på och det är som dag och natt. Det fanns väldigt få kvar av den gamla stammen vårdare och på introduktioner av nyanställda lärde man ut en kriminalvård som var mer inriktat på ”tjuvhatande”. Personalen vågade inte gå in på en avdelning själv och samtala, man hade fått lära sig att man arbetar två och två.

Konflikten mellan personal och intagna var tydlig. Jag arbetade då inte på en avdelning utan var på säkerhetsdelen. Men jag såg tydligt skillnaden på avdelningar där det jobbade ”vårdare” och ”tjuvhatare”. Där jag arbetade var den större delen nu ”tjuvhatare”.  Jag försökte samtala med de flesta intagna om hur jag anser Kriminalvården ska funka och hur anställda ska arbeta. Detta ledde till fler JO-anmälningar där Kriminalvården fick kritik för händelser som inte hade skett om det inte varit ”tjuvhatare” som arbetade.

En otrygg kriminalvårdare är enklare att manipulera och enklare att provocera eller skrämma. Vet att vi hade många händelser där jag såg sambandet mellan personal och incidenten. Där otryggheten gjorde att man agerade felaktigt och alltför ofta rent av farligt.

Jag skulle ut på permission med en personal som var fostrad ”tjuvhatare”. När jag började på den anstalten slutförde han sin grundutbildning. Han skulle aldrig göra mer en nödvändigt och var känd för sitt förhållningssätt som gjorde att han hamnade i säkguppen, istället för en normalavdelning. Han upplevdes i gruppen som tuff och många såg upp till honom och hans sätt att vara och agera.

Han och jag hade många samtal kring detta. Permissionen skulle genomföras med en intagen som kom från en högre klassad anstalt och det blev lite diskussioner, det fanns en viss rädsla hos många kring denna intagne. Jag hade gjort några permissioner tidigare med denna klient. Det var en permission av typen normalpermission med tillsyn (förklaring av permissioner finns i min krönika Tvivelaktiga och brottsliga beslut).

Vi skulle till biblioteket och sedan äta pizza på stans bästa ställe. Någonstans tror jag att klienten vi åker med känner eller ser min kollegas otrygghet. Helt plötsligt bär min kollega den intagnas böcker och det lastas på fler och fler. Jag ser fenomenet och jag tror jag vet vad som händer. Otryggheten i situationen gör att kollegan enkelt manipuleras till detta. En liten sak, men man ser hur detta sker omedvetet, det är fenomenet i sig som är intressant. Den person jag lärt känna skulle aldrig göra så. Vi diskuterar detta många gånger och jag frågar honom om varför han bar klientens böcker, men han kan inte svara på det.

Jag vet att det speglar osäkerheten hos ”tjuvhatarna”. Vi samtalade mycket kring förhållningssätt och att säkerhet inte handlar om det man har hängandes i bältet utan det man har inom sig. Det blev sen att samma laguppställning skulle åka på nästa permission med samma klient.

Denna gång gick permissionen till en annan stad med syfte att köpa kläder. Klienten provar kläder till en för honom viktig händelse i livet. Då det är en tillsynspermission så håller vi lite distans och klienten testar skjortor med hjälp av personalen i butiken. Klienten hittar en snygg grå skjorta som även vi hör att personalen säger passar honom bra. Jag säger då till min kollega, jag kan få klienten att köpa en svart skjorta, på samma sätt som du började bära hans böcker förra gången.

Kollegan tittade på mig och sa att han inte trodde på mig, då han såg att klienten mer eller mindre bestämt sig för den gråa skjortan. Runt denna tid var det populärt med svart skjorta så jag gjorde det dels för att vägleda men också då det var min åsikt och att jag tycker det passade sammanhanget klienten skulle använda den bättre. Men främst för att visa min kollega att jag förstår mekanismerna som gjorde att han bar klantens böcker.

Klienten kommer fram till oss och frågade kring den grå skjortan. Jag sa några få ord och klienten går direkt och byter till den svarta och vi går därifrån, kollegan bara tittar på mig som ett frågetecken. Klienten, får jag senare höra, köper den grå skjortan på en senare permission. Men den svarta skjortan tror jag spelade en stor del i att det gick bra för honom i det syftet han köpte skjortan för.

I tredje och sista delen skriver jag om min sista tid inom Kriminalvården.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Del tre publiceras nästa onsdag.

Del 1 kan läsas här.