Vad är det egentligen för fel på mig?

Det där med att gifta sig med en man inne på kåken är en lite svårsmält historia för rätt många. Här hoppar jag in i berättelsen i mitten som att läsaren redan vet detta om mig. Jag får faktiskt ta och förklara. När min man frihetsberövades var vi “bara” bästa vänner och hade så varit i många år. Vi hade faktiskt till och med bott ihop som vänner och pratade timtals i telefon. Faktum är att jag inte besökte honom förrän han suttit ett bra tag. Året efter att han åkte in var ett väldigt händelserikt år i ordets absolut sämsta bemärkelse, så jag hade fullt upp att bara hålla näsan ovanför vattenytan – utan min bästa vän.

När jag sedan började besöka honom och det bara var han och jag, allt brus var borta och livet hänt oss båda på olika sätt, då började något annat växa fram. För oss var det den enda pusselbiten som saknats mellan oss. Han var ju den där jag önskat att jag var kär i! Min man har känt mig ett tag så han vet att jag historiskt sett inte har tagit det jättebra när någon friat till mig, så han visste inte riktigt hur han skulle kunna fråga även om han ville. Det behövde han inte fundera på särskilt länge för jag friade. Han sa lyckligtvis ja och nästa fråga var om jag ville gifta mig där inne eller vänta tills han kommer ut. “Lugn nu, sa jag. Härinne så klart. Murar, taggtråd och dörrar utan handtag på insidan är en förutsättning för att jag inte ska få panik, klättra ut genom badrumsfönstret, skaffa lösnäsa och flytta utomlands”. Vi vigdes i kapellet inne på anstalten. Jag ville inte smita då och har aldrig velat smita efter det heller för den delen. Efter att prästen förklarat oss som varande man och hustru viskade jag till min man: “Ja du, om du vill göra slut nu måste du blanda in staten”.

Nyheten att jag gift mig med en man inne på en högsäkerhetsanstalt har skapat diverse olika reaktioner. Jag tror att den som utmärkte sig mest var “Men herregud, vad är det för fel på dig?”. En hel del, tänkte jag för mig själv, men inte just det här.

Jag skäms lite för att prata om det öppet, men jag bollar saker med ChatGPT titt som tätt. Jag gillar att försöka bena ut varför jag stör mig på saker, hur jag skulle kunna tänka mindre dömande om något osv. På senare tid har jag intresserat mig för stereotyper och tog helt enkelt och frågade Chappe vilka föreställningar människor sannolikt får när de får veta att jag gift mig med en man inne på kåken. Det var ingen dålig lista Chappe presenterade. Här kommer ett axplock:

1. Associationsskuld (guilt by association). Eftersom jag gift mig med en kriminell man måste jag också vara kriminell, eller åtminstone dela vissa av hans värderingar.
2. Narrativ/kausal inferens. Mycket grovt förenklat är det att läsa mellan raderna baserat på den information man har tillgång till. Exempelvis: Jag måste ha en komplicerad livshistoria.
3. Föreställningen om att jag måste vara ovanligt lojal eller hängiven.
4. Föreställningen om att jag måste vara en okonventionell person eller en person med stark vilja.
5. Romantic/savior narrative. Att jag skulle ha någon slags romantisk föreställning om att jag kan rädda honom.
6. Jag måste helt klart vara naiv och/eller ointelligent. Chappe påtalade att på just den här punkten kan det bli extra svårt för människor att placera mig i ett lämpligt fack eftersom jag är högutbildad.

Stereotyper alltså… För ett antal år sedan intervjuades jag för en chefsposition och när de ringde för att berätta att de till slut valt den andra kandidaten och jag bad om konstruktiv feedback fick jag följande svar:

“Vi fick inte riktigt grepp om dig. Vi kunde inte räkna ut om du är en mjukis eller en hårdis.”

Om vi bortser från att ingen någonsin skulle säga så till en man som sökt ett chefsjobb och istället bara stannar vid själva frågeställningen: är jag en mjukis eller en hårdis? Det är så spännande att behovet fanns av att försöka klura ut svaret. Lika spännande är det att på ett så otroligt uppenbart sätt ställas ansikte mot ansikte med människors fördomar om kvinnor som gifter sig inne på kåken.

Vad är det egentligen för fel på mig? En hel del, men jag låter läsaren få skapa sina egna fördomar om mig. Det är roligare så.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.