Sätt ”Chrippa” på Kumla

När Aftonbladet presenterar det som en avslöjande exposé om Kriminalvårdens hårda regler, så uppstår en närmast komisk dissonans. Inte för att informationen är felaktig då Kriminalvården verkligen har rigorösa och ofta kontroversiella rutiner för kontakt mellan intagna och anhöriga, inte heller för att de inte har påhittade egna regler. Utan för att detta plötsligt framstår som något av nyhetsvärde när det kommer från en medialt bevandrad B-kändis.

Att vissa anser att det är bra att informationen om Kriminalvårdens drakoniska regler äntligen kommer ut är för mig helt befängt. Jag förstår tankegången, men det är fruktansvärt patetiskt att dessa frågor plötsligt får företräde i media bara för att det handlar om en vuxenbebis som ser sig själv som stående över alla andra människor.

Anhörigorganisationer, rättsjurister och kriminologer har i decennier skrikit sig hesa om exakt dessa problem. Vi, i ”pöbeln”, har pratat om barn som nekas kontakt med sina föräldrar, familjer som splittras, om äldre och sjuka människor som nekas telefontillstånd till sina barnbarn och intagna som förvägras att ta ett sista farväl vid sina barns begravningar.

Dessa röster har skrivit debattartiklar, forskningsrapporter och öppna brev. De har mött redaktioner med välformulerad kritik, juridisk expertis och konkreta exempel. Jag personligen har själv skrivit otaliga krönikor och debattartiklar till de stora drakarna, bara för att mötas av ett artigt: ”Tack för din krönika, det var välskrivet och är ett ämne värt att belysa, men tyvärr kommer vi inte gå vidare med publicering.”

Det är tydligen inte intressant med en granskning av systemfel som är så uppenbara att till och med en blind man kan se dem. Men när Chrippa talar? Då åker anteckningsblocket fram, för kändisskap + offerroll = klick, och plötsligt är den mänskliga tragedin en nyhet. För han har följare, igenkänning och den där underbara medielogiska formeln som alltid fungerar.

Det är inte bara irriterande, det är rent ut sagt farligt när media låter en ”kräft”-personlighet monopolisera narrativet. Chrippa ger Agda och Bertil en fullständigt verklighetsfrånvänd bild av svensk kriminalvård. Genom att prata om ”bäst betalda jobb” och ”chefspositioner” i samma mening, får människor utan insyn en bild av att det rör sig om löner i tiotusentalskronorsklassen. Det förstärker myten om att anstalten är en hotellvistelse, en myt som redan skadar förutsättningarna för de intagna till rehabilitering och återanpassning ut i samhället.

Så låt oss klargöra Chrippas egen berättelse som ”Avdelningschef i fängelseköket”. En titel som inte existerar för intagna i svensk kriminalvård. Det Chrippa innehar är en position som köksansvarig, precis som många andra intagna har på Skenäs. Menar han att samtliga av dem är ”avdelningschefer” i fängelseköket? Ett förtroendejobb, visst, men knappast chefsroll i traditionell bemärkelse. Om han är avdelningschef så är jag Louise Michel på barrikaderna.*

Det är absolut det ”mest välbetalda” jobbet på anstalten, en lön han delar med alla sina kollegor i köket. Efter en liten efterforskning så fick jag veta att anledningen är ganska simpel då köket håller öppet på helger, till skillnad från andra sysselsättningar. OB-tillägget ligger på cirka 3 kronor per timme och arbetsuppgifterna är mer eller mindre, frukostförberedelser, disk, städ, servering.

Låt oss vara lite ärliga också, de flesta vet inte skillnaden mellan en klass 1 och en klass 3 anstalt. Skenäs är en klass 3, dvs. den lägsta säkerhetsklassen i svensk kriminalvård. Det innebär färre restriktioner, större frihet och generellt mildare villkor än på anstalter med högre säkerhetsklassificering. Att framställa det som särskilt hårt är ett hån mot dem som sitter på anstalter med högsta säkerhetsklass som Kumla eller Hall.

Sätt Chrippa på Kumla i någon månad av sin verkställighet så han får veta hur det verkligen är, utöver det ”sommarkollo” han sitter på just nu med sin ”chefsposition”. Då kan han dessutom återkomma och berätta om han är lika respekterad där inne som av sina tre fanboys som springer efter honom på Skenäs.

Sen är inte problemet att Chrippa beskriver sina begränsningar. De finns där och de är ofta oproportionerliga och rigida. Problemet är att dessa begränsningar plötsligt får gehör och synlighet först när de drabbar någon som redan har en plattform. Det sitter människor på samma anstalt just nu som inte får ha kontakt med sina partners eller barn överhuvudtaget. Men i hans brev till Aftonbladets redaktion, skrivet i tredje person, finns inte en tanke på någon annan än honom själv. Inte en enda reflektion över hur systemet drabbar de röstlösa.

Om Chrippa, som mer eller mindre flydde landet trots reseförbud, skulle beviljas permission för ett rutinmässigt ultraljud, då skulle det skapa enorm irritation och en tydlig känsla av särbehandling bland andra intagna. Hade Chrippa varit lika högljudd om begränsningarna i systemet som nekat en annan intagen permission till sitt barns ultraljud? Troligtvis inte. Men nu är det hans situation och då är empatin plötsligt närvarande.

Många har nekats permission trots att de uppfyllt alla krav, haft god skötsamhet och väntat länge. Att en kändis med sådan bakgrund skulle få ett undantag skulle inte bara underminera förtroendet för Kriminalvården, det skulle också förstärka uppfattningen att vissa är mer värda än andra.

Aftonbladets rapportering lider av ett grundläggande problem, den saknar kontext. Chrippa presenteras som ett enskilt fall, ett offer för ett hårt system, utan att medialt erkänna att detta ”hårda system” har drabbat tusentals andra och ofta under betydligt värre omständigheter och utan att någon tidning brytt sig.

Att Aftonbladet inte väljer att faktakolla den information denna grandiosa individ delar med sig av är fruktansvärt dålig journalistik. Det längsta redaktionen sträckte sig var att be om ett utlåtande från Kriminalvården, trots att de med 100 procents säkerhet visste att myndigheten inte kan kommentera enskilda ärenden.

Det hade varit en rapportering värd namnet om Aftonbladet använt Chrippas fall som ingång till en bredare granskning. Om de intervjuat anhörigorganisationer, jurister, kriminologer eller till och med andra anhöriga. Om de faktiskt undersökt hur vanligt det är att intagna nekas kontakt med sina barn. Om de belyst den systematiska problematiken istället för att låta en B-kändis monopolisera narrativet.

Men det har de inte gjort, istället har de gjort det de alltid gör, förpackat en kändis i offerroll och sålt den som samhällsjournalistik.

Chrippa är fel person att vara ansiktet utåt för dessa frågor. Den brist på empati och intellektuell förmåga att se bortom sin egen situation, gör honom till en olycklig talesperson för missförhållandena inom Kriminalvården. Han saknar den intellektuella kapacitet och det perspektiv som krävs för att vara en trovärdig röst kring komplexiteten i detta ämne.

Pressen älskar det dock. Det passar perfekt in i det underliggande narrativet om att det ens existerar ”chefspositioner” för intagna, ett narrativ som förstärker myten om lyx-fängelser och undergräver förståelsen för verkliga systemfel.

Så vad gör vi nu? Kanske borde vi acceptera att det är så här medielandskapet fungerar – kändisbaserat, klickdrivet och ytligt. Men vi kan åtminstone kräva lite mer intellektuell ärlighet. Om Aftonbladet ska rapportera om Kriminalvårdens regler, så gör det ordentligt. Granska systemet, inte bara en persons upplevelse av det. Kontextualisera, jämför, problematisera. Och för allt i världen, faktakolla det ni sprider. Skäms på er!

Och slutligen till Chrippa: Välkommen till den verklighet som många andra levt i åratal. Skillnaden är att du har en megafon. Använd den för något större än dig själv, eller erkänn åtminstone att din plattform är ett privilegium, inte en rättighet. För det här handlar inte om dig. Det handlar om ett systemfel som drabbat tusentals, länge innan du råkade bli ett av dess ansikten utåt.

*Louise Michel: Fransk anarkist och revolutionär känd för sitt kompromisslösa motstånd mot makteliten och sin kamp för de förtryckta.

Av: Nathalie – som bär rösten för de tystade, anhörig till en i fängelse

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.