Justitiemord i statistikens namn

Vi pratar om ”ordning och reda”. Vi pratar om ”hårdare tag”. Men bakom de polerade fasaderna i rättssalarna pågår en systematisk nedmontering av den enskildes rättsskydd. Vi har skapat en maskin som maler ner människor, familjer, barn och liv för att spotta ut vackra stapeldiagram och pressmeddelanden om ”ökad uppklaring”.

Objektivitetsplikten en juridisk relik

Enligt Rättegångsbalken 23:4 § är objektivitetsplikten inte en rekommendation, den är absolut. Polisen och åklagaren ska utreda lika mycket det som talar för den misstänktes oskuld, som det som talar för skuld. I praktiken har denna grundbult i rättsstaten blivit en ren formalitet.

Vi ser idag en utbredd selektiv bevisföring, man handplockar chattfragment, ignorerar ekonomiska förklaringar, gömmer negativa hundsök, uteblivna vittnesmål och teknisk bevisning i den famösa ”slasken”. Utredningen riggas från början så att den misstänkte redan har förlorat innan förhandlingen ens börjar. När felaktiga antaganden uppdagas väljer systemet att fortsätta köra på i stället för att erkänna misstaget. Att backa skulle ju skada ”kårandan” och statistiken.

Nöden som staten själv skapar

Brottsbalken 24:4 §, nödbestämmelsen, existerar fortfarande på papper. Men i praktiken har den blivit en död paragraf. Vi ser barn som begår grova våldsbrott för pengar. Inte för att köpa sneakers eller guldkedjor, utan för att äta. För att mata sina småsyskon. För att överleva.

En stat som systematiskt drar undan välfärdsgolvet, monterar ner psykiatrin, ställer orimliga krav på beroendevården och lämnar barnfamiljer i ekonomiskt vakuum och sedan straffar de desperation som uppstår. Det är inte en rättsstat, det är en stat som behandlar sina svagaste som parasiter och en stat som behandlar sina egna medborgare som parasiter kan aldrig vara rättssäker. Den har förlorat sin moraliska och suveräna legitimitet.

Prestigekulturen som äter människor

Varför är våra fängelser överfulla? Inte primärt för att brottsligheten har exploderat i den omfattning som media vill få oss att tro, utan för att vi dömer på indiciestapling, karaktärsmord och prestige. Fel kläder, fel postnummer, fel vänner och du är skyldig tills motsatsen bevisats.

En åklagares karriär byggs på fällande domar, inte på rättvisa. Att erkänna att en utredning pågått i månader utan resultat är ett nederlag som kåren inte accepterar. Därför pressar man fram domar på fragment. Man byter bort människors liv över en lunchbricka. En nyförlöst mamma lämnas ensam med flera barn medan pappan offras på statistikens altare.

Asymmetrin är ett hån

En politiker eller polis som åker fast med koks i blodomloppet får ”personlig kris” och rehab. En person på botten som självmedicinerar för att orka leva stämplas som samhällsfara och döms till fängelse. Detta är inte rättvisa. Detta är klassjustis.

När övervakning och algoritmer riktas mot ”pöbeln”, men aldrig mot de korrupta leden i de egna leden, då har vi lämnat rättsstaten bakom oss. Vi har förvandlat rättssalen till en teater där manus och dom skrivs av samma vänskapskrets.

Domen är redan avkunnad

En stat som prioriterar siffror framför sanning, prestige framför oskuldspresumtion, betong framför välfärd och karriärer framför människors liv – är en stat i djupt moraliskt förfall.

Vi ser tjuvarna i slips.
Vi ser sanningen som göms i slasken.
Vi ser barnen som tvingas begå brott för att äta.
Och domen är redan avkunnad
Staten är skyldig.

Av: Nathalie – som bär rösten för de tystade, anhörig till en i fängelse

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.