Publicerad 2025-09-29
Under flera år som kriminalvårdare på kvinnoanstalten Hinseberg, så har jag sett och hört väldigt mycket som inte borde accepteras, men på grund av en tystnadskultur och rädsla för repressalier så håller många tyst om sånt som inte borde hända.Nästan alla mina år som anställd av Kriminalvården har jag tjänstgjort på Hinseberg, den renodlande anstalt för kvinnor som har högst säkerhet i Sverige. Under en kort tid jobbade jag på en anstalt för män. Jag kan alltså jämföra skillnader mellan olika anstalter.
Klienterna här är dömda för en stor variation av brott, allt från mord och narkotika till sexualbrott. Här förekommer dubbelbeläggning. På dessa sätt är mycket likt anstalter för manliga klienter, men skillnaderna är större. Utifrån det jag har sett i min yrkesroll, så behandlas kvinnorna sämre av Kriminalvården.
Jag har sett manliga kollegor flirta med de intagna. Detta förekommer, utifrån det jag sett och talat med kollegor om, mycket oftare här på Hinseberg än på anstalter där män är placerade. Jag har sett relationer inledas med de kvinnliga klienterna och jag har sett kollegor få sparken. Men jag vet också att det finns en del som aldrig kommer få sparken, för de är påläggskalvar. Jag har själv anmält kollegor två gånger för relationer som varit olämpliga. En gång fick den ansvariga avsked, i andra fallet hände inget. Han jobbar kvar än idag.
Tystnadskulturen inom personalgruppen hindrar att mycket som händer aldrig ser dagens ljus. Detta gör att klienter hamnar i kläm. Det finns tyvärr också flera kollegor som inte bryr sig om de intagna. Det sitter just nu en kvinna här som gråter varje dag och har uttryckt självmordstankar. Jag och några kollegor med mig har påtalat detta och försökt göra något åt det, men ändå händer inget. Det finns tydliga riktlinjer för hur klienter som uttrycker tankar om suicid ska hjälpas, men i detta fall följs inte reglerna. Allt tystas ner. Jag känner mig ofta maktlös på jobbet.
Vissa av kollegorna letar efter anledningar att skriva misskötsamhetsrapporter. Jag har mer än en gång talat en vikarie tillrätta efter att han eller hon velat skriva en rapport för något som är en petitess. Men vissa av mina kollegor vill utöva sin makt och skriver en misskötsamhet så fort de får en chans. Jag har sett en del provocera fram situationer för att kunna skriva en rapport. För mig är det inget annat än ett rättsligt övergrepp.
Jag skulle kunna räkna upp väldigt många exempel där maktmissbruk och övergrepp hänt och fortsätter hända här på Hinseberg. Vi är några som försöker motverka det dåliga som händer, men det är uppförsbacke.
Av: Kriminalvårdare på anstalten Hinseberg
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd Kriminalvårdsmagasinets bevakning av Kriminalvården »
Artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.