Från behandling till förvaring

Solljuset strömmar in genom fönstret och lägger en varm ruta över konferensbordet på Karlaplan. På väggen växlar en digital tavla långsamt motiv, olika konstbilder som skiftar under samtalets gång. Framför Tobias Enochson ligger en hög papper som väntar på honom när vi skiljs åt. Han sitter i kostym, rakryggad, och talar med en blandning av skärpa och eftertanke.

– Det har ju gått från att det fanns mer, mycket mer vårdinslag och mycket mer behandlingsinslag… till att det inte finns kvar i princip utan att man upplever det som bara förvaring, säger han.

Från vård till förvaring

För Enochson har förändringen inom Kriminalvården de senaste 10-15 åren varit dramatisk.

Möjligheten att utbilda sig som intagen har minskat, liksom chanserna att slussas tillbaka till samhället.

– Alla de här åtgärderna som avskärmar de intagna från yttervärlden, påstår jag, försämrar deras möjlighet till rehabilitering. Kontakten med omvärlden kan vara A och O för dem, för att behålla tentaklerna ut till det vanliga livet.

Han menar att ”nätverksstämpeln” används för ofta och får långtgående konsekvenser.

– Har man en sådan stämpel så får man liksom noll permissioner. Noll.

”Man agerar väldigt intuitivt”

Samtalet glider över till politiken. Här är han kritisk mot utvecklingen.

– Jag tycker man ser en tendens i att man just nu agerar väldigt intuitivt på hur man ska hantera brottslighet. Eftersom det är så mycket brott nu så känner vi intuitivt att det här måste straffas. Det måste straffas hårt för att vi ska visa en tydlig signal här.

Men enligt Enochson är det just den reaktionen som är problemet.

– Det här måste ju snarare stanna upp och försöka tänka kontraintuitivt, och följa forskning. Tänka: hur ska vi på lång sikt få ner brottsligheten?

Han jämför med Covidpandemin. När viruset började spridas var det lätt att vilja stänga in alla, men i stället valde vissa att luta sig mot vetenskapen.

– Det tycker jag är en ganska bra jämförelse… här är det ingen som ens tänker så, utan vi tänker bara: vi spärrar in längre, ännu längre, höjer straffen. Då blir det en samhällelig vedergällning mot dem som begår brott.

Vill ha mer nyanserade bedömningar

När Enochson får frågan vad han skulle vilja ändra om han fick välja en sak och det skulle gälla direkt, dröjer svaret inte länge.

– Rent spontant när jag får frågan nu, så skulle jag nog säga en mer nyanserad bedömning av de intagna för att öka kontaktytorna utåt i samhället. Och med det skulle det också kunna gå tillbaka mer till det här med utsluss, permissioner och allt sånt här.

Vilka brott som fastnar

Under sina år som advokat har Enochson mött många typer av klienter och brott.

– Det finns ju obehagliga grejer som man minns. Eller hemska saker som man har sett i utredningar liksom. Sen finns det ju allt från lite dråpliga och roliga saker som har hänt i domstolarna till hemska och tragiska saker man har sett eller varit med om.

På frågan om vilket brott som är värst svarar han:

– Det värsta brottet man kan begå är väl rimligen att döda en annan människa. Att ta livet av någon annan. Sen kan ju mord se väldigt olika ut.

Men han återkommer till ett särskilt fall.

– Jag har någon minnesbild från en gammal kvinna som blev oerhört allvarligt utsatt i ett sådant här bedrägeri. När den här bedragaren började med henne så var hon änka och bodde i en bostadsrätt värd några miljoner. När han var klar hade hon bara sin sommargarderob kvar. Inte en enda pinal och inte en enda krona.

För honom är just det talande: att det inte alltid är morden som framstår som mest grymma, utan de brott som systematiskt bryter ner människor över tid.

Förtroendets roll i advokatyrket

En central del i Enochsons arbete är relationen till klienterna.

– Det är väldigt svårt att bedriva ett försvar om man upplever att det saknas förtroende mellan varandra. För i någon mening så måste klienten ha förtroende för att det man gör är bra.

Därför ser han det som avgörande att alltid lägga de viktigaste besluten i klientens händer.

– Jag måste vara tydlig och presentera vägskälet för klienten och säga: här har vi ett val. Men beslutet måste vara ditt.

När jobbet följer med hem

Att koppla bort är svårt, jobbet följer lätt med hem, något som troligen är sant för många försvarsadvokater. Enochson har sina sätt att slappna av på, men ibland går det bara inte.

– För mig är det ju ganska mycket träning. Löpning i perioder, gym i andra. Ibland kan det bara vara skönt att sätta sig på golvet och leka med ett barn när man har småbarn. Men vissa mål är ju så att de bara fullständigt konsumerar liksom.

Han skrattar kort, men blir sedan allvarlig.

– Min fru sa till mig ganska nyligen: jag längtar till det här målet är slut så att vi kan få tillbaka dig. Och då förstår man ju att man upplevs som väldigt innesluten i det man håller på med.

True crime-serier lockar honom inte.

– Jag kollar på väldigt lite true crime, just för att jag blir helt ointresserad av det. Det skulle kännas nästan helt omöjligt att lyssna på en podd om ett svenskt rättsfall liksom.

I stället söker han andra berättelser.

– Den senaste serien jag har kollat på som har varit skitskön att kolla på är Hundred Foot Wave på HBO, som är en serie om big wave-surfare. Det är ju lite av en eskapism.

”Det är skitsvårt”

Samtalet rundas av där det började: Kriminalvårdens riktning.

– Jag tycker att det under senare år bara har varit… Jag förstår den intuitiva reaktionen. Men vad är målsättningen? Målsättningen är att vi ska få det bättre. Då måste vi kanske tänka på lite andra insatser. Men det är jättesvåra frågor. Det är skitsvårt.

I rummet byter tv-tavlan ännu en gång motiv. Pappershögen ligger kvar. För Tobias Enochson är det där arbetet vardag. Men frågorna han lyfter är större än ett enskilt mål.