Vårdare och tjuvhatare, del 1

Under mina år inom Kriminalvården upplevde jag en stor negativ förändring hos personalen både i ledande befattning och bland vårdarna. Vilka faktorer som spelade in i denna förändring är svår att identifiera, men svårighet att rekrytera och fel personer i ledande befattning tror jag spelar in. Samtidigt har utbildningsenheterna en stor roll, som jag vet förändrades mycket från när jag gick grundutbildningen.

När jag började arbeta hos Kriminalvården jobbade jag på en öppen anstalt som under tiden konverterades till en då kallad C-anstalt, fanns på den tiden A till E, en sluten anstalt. När jag började, fostrades jag in i en vårdande syn på Kriminalvården. Personalen var som jag senare kallar vårdare. Något år senare slogs två anstalter ihop och blev en ny C-klassad anstalt. Där en behandlingsanstalt med 12-stegs behandling slogs ihop med en öppen anstalt. Fortfarande är större delen av personalen vårdare, jag imponerades av några kollegor som kom från behandlingsanstalten och deras sätt att interagera med de intagna.

Det fanns en person, vi kallar honom för ”Hasse”, han hade den förmågan att när han kom in på en avdelning blev det lugnt. Hasse var i 55-årsåldern och hade arbetat i Kriminalvården sedan han var 18 år. Jag hade förmånen att få arbeta mycket med Hasse. Jag minns särskilt ett tillfälle, då det var väldigt stökigt på mottagningsavdelningen, de intagna visste nog inte vem Hasse var. Men han hade det i sig, han gick in och fick alla intagna att sätta sig i soffan och så började de samtala. Jag kunde inte mer än att imponeras av detta, jag tänkte då, hur var det möjligt och vad hände? Det fanns några gubbar från den tiden som hade den förmågan. Senare i livet insåg jag vad de hade som många ur personalen saknar idag.

Jag börjar sedan arbeta på en klass 1-anstalt i samband med uppbyggnaden av de nya säkerhetsavdelningarna, här börjar jag komma i kontakt med ”tjuvhatarna”. Jag beskriver begreppet längre ner. Men här var ändå en stor andel vårdare. Jag märker att mer och mer så fostras man in i ett synsätt som skiljer sig från det jag fostrades in i, både under mina första år på anstalt och det som förevisades under grundutbildningen.

Under denna period jobbade jag även några pass på den andra stora klass 1-anstalten. Här märkte jag en tydlig skillnad, här var ”tjuvhatarna” i majoritet, och ett helt annat ”snack” i vaktrummet. Jag kände mig obekväm i dessa sammanhang, men reflekterade över den stora skillnaden jag upplevde här.

Jag delade längre fram in mina kollegor i ”vårdare” och ”tjuvhatare”. En tjuvhatare är den som ser arbetet som en konflikt mellan intagna och personal, en som ofta är otrygg i sig själv och gärna arbetar i grupp av likasinnade. Man har ett samtalsklimat i gruppen där man ofta talar nedvärderande om intagna och pratar gärna om våldssituationer. Man ser arbetet som en ständig kamp mellan den intagne och personalen eller Kriminalvården. Man arbetar ofta i en säkerhetsgrupp, men de finns även bland kriminalvårdarna på avdelningen. Dessa har svårt att se människan och svårt för att samtala och förstå mekanismer på en avdelning.

Min egen analys är att de är osäkra och saknar lite förmåga att se helheten. Man gör som man blir lärd och följer sina kollegor som har samma syn på Kriminalvården.

Jag började senare på en tredje anstalt, där det var mycket ny personal, och några kom från en nedlagd öppen anstalt. Här märker jag direkt att ”tjuvhatarna” var i majoritet. Endast ett fåtal som var vårdare. Jag märker tydligt vilka som kan prata med en grupp intagna och vilka som kröp längs väggarna. Jag såg tydligt hur konflikten mellan de intagna byggdes upp i onödan och man låste in sig mer och mer i personalutrymmena. Larmsituationerna blev fler och det begicks, ur mina ögon, övergrepp mot intagna på grund av osäkerhet och en osund syn på arbetet. (se min tidigare krönika: När När Kriminalvården mörkar övervåld).

Vi var några som var vårdare och det märktes tydligt, där var det lugnare och vi hade en dialog i stället för en ständig kamp. Jag tror många vårdare känner igen sig, att där vissa personer arbetar är det oftast lugnt och där andra jobbar är det oftast stökigt.

I del två går jag in på hur anstaltsledningen ofta premierar ”tjuvhatarna”.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Del två publiceras nästa onsdag.