Varför är det märkligt att vilja att staten följer lagen?

I slutet av augusti medverkade jag i podden “Fråga Kriminologen” och talade om anhörigperspektivet. Jag berättade bland annat om när våra (och många andras) tillstånd för besök och telefon återkallades i oktober 2025 enbart med hänvisning till vad han dömdes för 2021. Överlag var det mest positiva reaktioner och uttryck för stöd, men det dök givetvis upp någon som tyckte att avsnittet var märkligt. Jag citerar:

”Kriminalvården kan ju inte sitta och kolla upp alla anhöriga eller ta hand om dom?! Hur mycket man än vrider och vänder på det så är det frågan om ett fängelsestraff pga något man inte borde gjort. Om din man/famlijemedlem sitter inne för just ett brott så är det hon/han/hen som gjort så ni inte kan träffas och umgås, inte Kriminalvården. Sen fattar ju jag också att KV inte är felfria men det är ju orimligt att tänka att dom ska tro på/gå med på allt från en anhörig bara för att man säger den personen inte begått brott. Dom har väl fullt upp med att hålla koll på dom som är innanför murarna?!”

Min avsikt nu är inte att hänga ut någon eller att göra mig lustig över någon. Jag tar istället och förklarar vad jag faktiskt pratar om när jag pratar om detta. Jag pratar om att staten ska följa lagen. Jag får hålla mig till de mycket grova penseldragen. Av 1 kap. 1 § tredje stycket Regeringsformen (1974:152) framgår att “Den offentliga makten utövas under lagarna”. Detta kallas för legalitetsprincipen. Av Förvaltningslagens (2017:900) 5 § första stycket framgår att “En myndighet får endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen”. Legalitetsprincipen kommer alltså till uttryck även i förvaltningslagen. En myndighet får bara göra sådant som det finns stöd för i lagen.

Om det uppstår frågetecken kring hur lydelsen av en lag ska tolkas kan man i första hand vända sig till vad förarbetet till lagen säger om hur man tänkt när lagen stiftats (detta kan vara till exempel propositioner eller statens offentliga utredningar). Utöver det kan det vara så att det finns prejudikat på området. Prejudikat är enkelt uttryckt domar som ger vägledning i hur en lag ska tillämpas. Justitieombudsmannen granskar myndigheter så att de följer de lagar som regler som styr myndigheternas arbete.

I 37 § förvaltningslagen regleras under vilka omständigheter ett beslut får ändras. I andra stycket framgår att ett beslut som är gynnande för den enskilde bara får ändras till den enskildes nackdel om det framgår av beslutet eller av föreskrifter att det under vissa omständigheter får återkallas, om det finns tvingande säkerhetsskäl eller om det felaktiga beslutet beror på att den enskilde lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.

Tillstånden som återkallades i oktober 2025 återkallades med hänvisning till att det skulle finnas tvingande säkerhetsskäl. Det finns ett prejudikat kopplat till Kriminalvårdens möjlighet att ändra gynnande myndighetsbeslut till den enskildes nackdel (HFD 2016 ref. 84). På grund av det kan man förenklat säga att Kriminalvården i princip alltid har rätt att återkalla gynnande beslut av tvingande säkerhetsskäl. MEN det betyder inte att vad som helst kan sägas utgöra så kallade tvingande säkerhetsskäl och det finns andra juridiska överväganden som inte kan utelämnas. Myndigheten har en skyldighet att utreda ärenden i den utsträckning som krävs (23 § första stycket förvaltningslagen) och i 5 § tredje stycket står det att:

”Myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot.”

Om vi återgår till själva frågan kring huruvida det är märkligt att jag som anhörig vill att de ska utreda mig innan de fastställer om mina besök utgör en säkerhetsrisk så kan man läsa i förarbetet till fängelselagen (proposition 2009/10:135) på sidan 143 att besök i vissa fall kan vägras. I huvudsak anknyter vägransgrunderna till besökarens person eller till relationen mellan besökaren och den intagne. Vad gäller besökaren så kan man vägra om besökaren är misstänkt för brott, missbrukar narkotika eller till exempel har koppling till kriminella nätverk. Så, även om personen som tyckte att avsnittet var märkligt och att jag måste kunna förstå att de inte kan hålla på och kolla upp mig och andra anhöriga, så är inte lagen riktigt enig. Dessutom är det inte mitt ord de ska gå på. De har alla möjligheter (och skyldigheter) i världen att göra registerutdrag (brottregister och misstankeregister) samt även att vända sig till exempelvis socialtjänsten för att hämta in information om besökare. De har en hel avdelning som jobbar med just detta.

Sen vill jag återvända till det där med att Justitieombudsmannen granskar myndigheter. Förvisso har HFD 2016 ref 84 fastställt att Kriminalvården får återkalla gynnande beslut av tvingande säkerhetsskäl, men Justitieombudsmannen har i exempelvis JO 2014/15 s.276 uttalat att ju längre tid som förflutit sedan beslutet fattats, desto högre är tröskeln för att ändra beslutet av tvingande säkerhetsskäl. I artikeln Återkallelse av gynnande förvaltningsbeslut av säkerhetsskäl. Utvecklingen i praxis (JT 2023-2024. s. 37-52) framför Carl Lebeck på s. 49 att JO:s slutsats behöver nyanseras och att “det förefaller rimligt att ju längre tid som passerat, desto högre bör tröskeln vara för att göra nya bedömningar av redan kända risker i förhållande till samma omständigheter”. Det finns alltså vägledning när det kommer till att återkalla gynnande beslut mot bakgrund av exakt samma information som funnits tidigare.

Jag har läst och skrivit massor om detta sedan i oktober i fjol så detta var verkligen bara en mycket grov förenkling, men jag hoppas att den förklarat åtminstone lite grann om varför det inte är så märkligt att jag ville att myndigheten skulle kolla upp mig (för det ska de göra och där finns ingenting snaskigt att läsa).

Tro mig, jag förstår att Kriminalvården har ett jätteuppdrag och att de ska hinna med väldigt mycket, men jag är också benhård i min uppfattning att myndigheter aldrig får ta genvägar när de handhar människor liv, oavsett vem människan i fråga är. Och återigen: anhöriga ska få bedömas på sina egna meriter, inte som en förlängning av den intagne. I den bästa av världar skulle detta var sista gången jag behövde beröra ämnet, men tyvärr verkar det ha blivit märkligt att vilja att staten ska följa lagen.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.