Skapar dagens problemlösning större problem i framtiden?

Problemlösningsförmåga är något många som arbetar inom Kriminalvården skulle beskriva som en egenskap som växer fram över tid – frivilligt eller ofrivilligt – i samspel med personliga förutsättningar och en vilja till utveckling i arbetslivet. Arbetet består till stor del av att hantera och lösa situationer, både nya och återkommande. Det är utvecklande, ofta krävande, och just dessa utmaningar lyfts ofta fram som en anledning till att många trivs inom myndigheten.

Men den här texten handlar inte om varför människor väljer att arbeta inom Sveriges tredje största myndighet. Den handlar om framtidens problemlösningsförmåga – och om vilka konsekvenser dagens beslut riskerar att få.

Vi befinner oss i en tid av straffskärpningar, utbredd dubbelbeläggning, ungdomar som rekryteras till morduppdrag via sociala medier och politiska beslut om att allt yngre barn ska placeras i Kriminalvårdens förvar. Kriminalvården styrs helt av politiska beslut som ska verkställas, oavsett förutsättningar. Men leder alla dessa beslut, som numera ofta fattas i all hast, till ett tryggare samhälle? Är straffskärpningar verkligen lösningen? Avskräcker de från brott? Jag är, utifrån min roll inom Kriminalvården och utifrån min erfarenhet, långt ifrån övertygad om att de beslut som fattas är lösningen.

Dubbelbeläggning har varit vardag i många år, ändå är det en återkommande diskussion – vecka efter vecka. Det är personalen “på golvet” som gång på gång får stå till svars för beslut de inte själva fattat. Samhället kan möjligen uppleva en tillfällig trygghet när siffror redovisas och frihetsberövanden räknas. Men hur påverkar detta individernas syn på staten och dess myndigheter, när de tvingas dela cell med någon de aldrig valt, i en situation de inte kan påverka? Ger detta trygghet på länge sikt?

För en tid sedan deltog jag i en föreläsning om unga vuxnas förmåga att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Att konsekvenstänket inte är fullt utvecklat vid 18 års ålder är knappast någon nyhet. Men föreläsningen handlade egentligen om något annat: Kriminalvårdens förmåga att placera klienter på ett säkert och genomtänkt sätt i dagens samhällsklimat. Om en klient inte ens vet vilket kriminellt nätverk han utfört ett morduppdrag för – hur ska han då kunna placeras korrekt? Hur säkerställer man att han inte hamnar tillsammans med någon från ett rivaliserande gäng, eller i värsta fall i samma cell? På dessa frågor gavs inga svar. Inte av ointresse, utan för att svaren inte finns. Ingen har facit. Inte än.

Från och med sommaren ska dessutom barn – 13-åringar – kunna verkställa straff inom Kriminalvården. Det är personalen som ska hantera detta i praktiken. Personal som när vi sökte jobb inom myndigheten troligtvis inte alls anade att vi skulle arbeta med att hantera barn i en utsatt situation, som ett frihetsberövande innebär.

Hur ser samhället ut om tio år, som en följd av de beslut som fattas i dag? Har vi tänkt så långt? Eller använder vi vår problemlösningsförmåga enbart för att släcka bränder här och nu, utan att ta ansvar för konsekvenserna längre fram? Detta är frågor värda att stanna upp vid och fundera över.

Av: Kim, mångårig kriminalvårdsanställd

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.