När symbolpolitiken blir viktigare än rättsstaten

Häkten och anstalter är överfulla och Kriminalvården går på knäna. Kriminalvården varnar öppet för ohållbara arbetsförhållanden och rättsosäkra konsekvenser. Regeringens svar? Att tänja på grundläggande rättssäkerhetsprinciper genom att föreslå fler dubbelbeläggningar, slopad rätt till enskildhet i häkte och placering av intagna i polisarrester dvs. lokaler som aldrig varit avsedda för långvarig verkställighet.

Men mitt i denna akuta kapacitetskris finns en fråga som regeringen envist vägrar röra vid. Varför vägrar man utöka möjligheten till tidigare utslussning för dokumenterat lågriskklassade interner?

Det är en fråga som inte bara handlar om kriminalpolitik. Den handlar om proportionalitet, rationalitet och om staten fortfarande är kapabel att bedriva kriminalvård utifrån fakta istället för opinionsmätningar.

När utredaren Fredrik Kärrholm nyligen presenterade förslaget ”Mer flexibla regler om verkställighet av häktning och fängelsestraff”, låg fokus nästan uteslutande på hur staten ska kunna låsa in fler människor på mindre yta. Visserligen föreslås en viss utökning av elektronisk övervakning för kortare straff, men för den stora grupp intagna som avtjänar längre straff och samtidigt bedömts ha låg eller medelhög återfallsrisk är systemet fortsatt cementerat.

I dag är huvudregeln att utökad frigång med fotboja som mest kan beviljas sex månader före villkorlig frigivning. Det gäller även personer som under flera års verkställighet visat prickfri skötsamhet, arbetat, deltagit i behandlingsprogram, lämnat negativa drogtester och aktivt byggt upp förutsättningar för återanpassning.

Om regeringen på fullt allvar menar att platsbristen är akut, varför används inte den mest uppenbara ventilen i systemet?

Den kriminalpolitiska debatten har reducerats till slogans. Den som lyssnar på regeringens retorik får intrycket att svenska anstalter uteslutande är fyllda av gängmördare, terrorister och hänsynslösa våldsverkare. Verkligheten ser betydligt mer komplex ut.

En stor del av de intagna avtjänar straff för narkotikabrott, ekonomisk brottslighet, trafikbrott eller annan icke-våldskriminalitet. Där finns dessutom människor vars domar vilar tungt på indiciekedjor snarare än teknisk bevisning, i ett rättssystem där diskussionen om felaktiga domar blivit allt mer påtaglig. Trots detta behandlas stora delar av klientgruppen kriminalpolitiskt som om varje individ vore en samhällsfara av högsta säkerhetsklass.

Svensk kriminalvård ska enligt lag bygga på återanpassning. Det är inte en ideologisk detalj, det är själva fundamentet i verkställighetsrätten. Enligt 1 kap. 6 § fängelselagen ska verkställigheten utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Problemet är att dagens politik allt mer tycks behandla återanpassning som en PR-risk snarare än ett lagstadgat syfte.

Kriminalvårdens riskbedömningar har i praktiken blivit ett trubbigt instrument för att hålla människor kvar i anstalt längre än vad både samhällsnytta och proportionalitet egentligen motiverar. En person kan vara dömd för narkotikabrott utan våldsinslag, sköta hela sin verkställighet exemplariskt, arbeta, studera och lämna rena prover under flera år och ändå kategoriseras som medelrisk på grund av historiska missbruksfaktorer. Inte på grund av konkret våldsbenägenhet eller faktisk flyktrisk, utan på grund av standardiserade modeller som ofta saknar tillräcklig individualisering. Samtidigt som staten hävdar att det saknas platser fortsätter man att hålla kvar lågriskinterner i dyra anstaltsplatser trots att elektronisk övervakning redan existerar som fullt fungerande kontrollsystem. Det är svårt att beskriva detta som något annat än systemineffektivitet.

Att som huvudregel bifalla möjligheten till utökad frigång och öka tiden för när detta ”automatiska bifall” ges, till exempelvis tolv månader. Detta skulle enkom gälla för verifierade icke-våldsamma lågriskinterner, alltså de som sitter i fängelse och har skött sig och i övrigt bedöms ha låg risk för återfall (de som fått upp till 18 månaders fängelse kan innan verkställighet ansöka om att få avtjäna hela straffet med fotboja och skulle alltså inte omfattas reds. anm.). En sådan regel skulle omedelbart ge tre konkreta effekter.

1. För det första innebär det en kraftig avlastning av Kriminalvården. Hundratals platser skulle kunna frigöras utan nya miljardbyggen eller rättsosäkra nödlösningar i häkten och arrester.

2. För det andra skulle det skapa en bättre återanpassning. Fotboja kombinerad med arbete, studier, drogkontroller och tydliga villkor skapar betydligt bättre förutsättningar för återintegrering än passiv institutionsförvaring i överfulla miljöer.

3. För det tredje skulle det bli enorma samhällsekonomiska besparingar. Kostnaden för elektronisk övervakning är avsevärt lägre än kostnaden för en anstaltsplats.

Det verkliga problemet är därför inte juridiskt eller praktiskt. Det är politiskt.

Regeringen tycks så rädd för att framstå som ”mjuk” att man hellre accepterar rättsosäkra nödlösningar än riskerar rubriker om att någon fått avtjäna sista delen av sitt straff med fotboja trots låg återfallsrisk. Kriminalpolitiken har därmed hamnat i ett läge där symbolvärdet blivit viktigare än effektiviteten och det är ett farligt vägval för en rättsstat.

För när staten börjar prioritera signalpolitik framför individualiserade bedömningar, proportionalitet och fungerande återanpassning, då urholkas inte bara kriminalvården utan själva förtroendet för rättssystemets rationalitet.

Ett samhälle bedöms inte bara efter hur hårt det straffar sina farligaste medborgare. Det bedöms också efter sin förmåga att skilja mellan dem som fortfarande utgör ett allvarligt hot och dem som faktiskt gjort det systemet krävt av dem.

I dag verkar regeringen ha glömt den skillnaden.

Av: Nathalie – som bär rösten för de tystade, anhörig till en i fängelse

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.