Det finns ingen miljöbalk eller Genèvekonvention för anhöriga

Jag upptäckte nyligen, till min fasa, att en av mina krukväxter hade fått omfattande skador på sina blad. Jag granskade bladen med lupp för att försöka utröna vad som orsakat skadan och till slut hittade jag en av förövarna. Jag har fått trips igen – krukväxtsohyra. Det kommer bli lite krukväxtnördigt ett tag här nu, men häng kvar – det kommer en poäng.

Jag har numera “bara” 33 krukväxter här i min lilla tvåa, men de har med åren växt sig ganska stora så jag bor i lite av en djungel. Det betyder att det inte är någon liten sak när växterna drabbas av ohyra. Än värre är det att det numera inte finns något bekämpningsmedel som är effektivt mot trips. Medlet som tidigare var standardlösningen var acetamiprid, men denna ingrediens förbjöds för privatpersoner i Sverige redan 2021 och resten av Europa har sedan följt efter. Anledningen är att acetamiprid kan skada vattenlevande organismer och man ansåg inte att andra organismer än dem man faktiskt bekämpar ska få sätta livet till.

Man kan givetvis fortfarande duscha av sina växter, men det är mer effektivt att använda sig av biologisk bekämpning. För att bli av med trips får man förlita sig på tripsrovkvalster och oriousskalbaggar. De senare använde jag 2021 sist jag hade trips. Det kan för den oinvigde låta ganska obehagligt att släppa ut några hundra små skalbaggar i sitt hem, men de är helt harmlösa och man ser i regel inte röken av dem sedan man släppt ut dem. De äter sina 20 trips per dag och sen dör de.

När jag stod och duschade mina växter här hemma började jag tänka på att det är lite märkligt ändå. Alltså att när det kommer till växter och vattenlevande organismer så är vi noga med att inte skada något som inte ska skadas, men när det kommer till människor är vi inte lika villiga att tänka likadant, i alla fall inte när det gäller vissa människor.

Det finns en term på engelska som ursprungligen användes  i militära sammanhang men som numera blivit vanligt förekommande även civilt: collateral damage. I Cambridge dictionary definieras detta (min översättning) som “skada, som åsamkats något eller någon, som inte var avsedd” samt “under krig, de oavsiktliga dödsfall och skador på människor som inte är soldater samt skada som åsamkas deras hem, sjukhus, skolor etc.”. När det kommer till krigets lagar så har världssamfundet sedan 1949 förlitat sig på Genèvekonventionen. Artiklarna 51 och 57 i synnerhet anger villkoren för militära angrepp där civila kan komma att skadas. Skyddet för civila är omfattande och parter som inte följer Genèvekonventionen kan senare komma att hållas ansvariga för krigsbrott.

När någon häktas och/eller döms till ett fängelsestraff tänker människor i allmänhet på att rättvisa skipats och att den som begått brott ska hållas ansvarig. Däremot är det inte särskilt många som tänker på vad som händer med människorna som finns kvar på utsidan: den frihetsberövades anhöriga. Barn som i praktiken nästan helt mister en förälder, den kvarvarande partnern blir ensam med ansvaret för familjen samtidigt som hen själv befinner sig i en akut kris. Plötsligt har familjen bara en inkomst, så de kan tvingas flytta osv. Ovanpå allt detta så får de leva med att ständigt betraktas som risker. Besök utgör risker. Telefonsamtal utgör risker. De nakenvisiteras, de får träffa sin familjemedlem med en glasruta mellan sig. De kanske rentav nekas all rätt att ha kontakt överhuvudtaget. Bara man använder sig av ordet risk så finns det egentligen ingen gräns för hur långt våra rättsvårdande myndigheter ser sig berättigade att påverka anhörigas liv. Vi är bara collateral damage. Det ska naturligtvis finnas juridiska begränsningar, men vi är alltför många som vet att vi blir rättslösa när myndigheterna tar fram den stora risksläggan. Våra anhöriga är en sjukdom på samhällskroppen och vi kan vara smittbärare. Det spelar ingen roll hur många metaforiska rena prover vi lämnar.

Jag slår upp en bok jag lånat nyligen. Den heter just Collateral damage och är skriven av den numera framlidne sociologen Zygmunt Bauman och läser på s. 71: “I princip strävar säkerhetsöverväganden och etiska motiveringar åt helt olika håll: förespeglingar om säkerhet och de etiska intentionernas intensitet ligger i luven på varandra” (kursivering i originalet). Jag stannar upp, nickar igenkännande och läser sedan vidare. Han skriver att strävan efter säkerhet skapar ett intresse för att på alla sätt försöka upptäcka och eliminera risker och att de personer eller grupper som utses till måltavlor för denna jakt på säkerhet, inte längre kan vara människor. De blir objekt. Jag citerar (s.71-72): ”För dem som vidtar ´säkerhetsåtgärderna´ till skydd för dem som antas eller förklaras vara hotade blir måltavlorna ting, utan annan relevans (utan andra aspekter att ta hänsyn till i planerna för hur man ska handskas med dem) än det hot de redan utgör, kan utgöra eller trovärdigt anklagas för att utgöra. Genom att deras subjektivitet förnekas är de utvalda måltavlorna diskvalificerade som tänkbara parter i en dialog: vad de än kan tänkas säga, och vad de än kunde ha sagt om de getts röst, förklaras a priori vara oväsentligt, om nu någon skulle lyssna på dem.”

Jag får inte använda acetamiprid på mina krukväxter för att det kan skada vattenlevande organismer. Soldater får inte medvetet skada civila i strid, men det verkar inte finnas några betänkligheter alls när det kommer till hur familjer till frihetsberövade tillåts påverkas. Vi blir dömda utan rättegång. Vi blir lämnade utan stöd. Vi är bara collateral damage.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.