Vårdare och tjuvhatare, del 3

Många händelser och den negativa utvecklingen inom Kriminalvården gjorde att jag inte längre ville jobba kvar. När jag bestämt mig för att säga upp mig så avslutar jag mina sista månader på en viss avdelning. Jag hamnade på den som sågs som den stökigaste avdelningen.

Det var mycket ny personal och man hade skapat ett förhållningssätt där samtliga var ”tjuvhatare”. Denna avdelning hade flest larm och misskötsamhetsrapporter. Ledningen som nu premierar ”tjuvhatarna” såg dem som duktiga och såg deras arbete som att de var duktiga som klarade av att arbeta där.

Jag hamnade i många dispyter med mina kollegor och det fanns även personal som hade en rädsla över att jag skulle arbeta där. Jag hamnade på den del av huset som var stökigast, viket jag såg som en utmaning. Jag hade dock mer konflikter med mina kollegor än de intagna, avdelningen förändrades ganska snabbt och jag lyckades omvända några nyexaminerade kollegor som såg skillnaden på mitt arbete och de övrigas.

Vi hade ett personalmöte som dels handlade om en klient som vägrade delta i förhör, vägrade följa med in på vaktrummet och därtill var allmänt otrevlig. Man hade problem med honom och man diskuterade hur man skulle hantera den stora mängd förhör som skulle hållas. Detta var för övrigt samma avdelning som jag och ”Hasse” 12 år tidigare hade hanterat (Hasse skrev jag om i del 1).

Jag sa till gruppen att jag tar med en ny personal, klienten kommer komma in på vaktrummet, han kommer sätta sig ner och han kommer lyssna. Alla bara skrattade åt mig och sa lycka till. Jag hade inte haft något med den klienten att göra mer än att jag sett honom några gånger och fått mig en uppfattning om honom.

Det började med att han inte ville följa med till vaktrummet så vi samtalade lite, varpå han sen följde med mig och kollegan till vaktrummet, men vägrade sätta sig ner. Såg att min kollega tittade på mig då. Vi fortsätter samtala och jag säger, sätt dig ner så kan vi fortsätta samtala. Klienten sätter sig ner och min kollega står bakom och skakar på huvudet. Jag genomför tre förhör och håller ett samtal på 10-15 minuter om hans verkställighet. Klienten lämnar vaktrummet och går in på sitt bostadsrum. Min kollega säger ”imponerande”. Då knackar det på rutan och klienten kommer in med följdfrågor.

Att få någon att börja reflektera och ställa frågor, då har man skapat något och ett bevis på att människan kan förändras. Jag och min kollega kommer upp på personalrummet igen och de frågar hur det gick. Min kollega svarade ” han kom tillbaka och ställde frågor”.

Jag hoppas att jag där visade min nya kollega det ”Hasse” visade mig 12 år tidigare på samma avdelning.

Nästa gång jag möter klienten står han och dricker kaffe, han lyfter kaffemuggen och nickar hej. Vilket jag såg att min kollega inte uppskattade av någon orsak. Var många liknande händelser där jag visade skillnaden på förhållningssätt och att det ger olika resultat. Jag vet att kriminalvårdsinspektören som var kopplad till den avdelningen vet varför jag lyckades och varför det var stökigt.

Jag blev uppringd av Sveriges Radio i ett sammanhang och vi samtalade länge om kriminalvård, då hade jag slutat några år tidigare. Men jag minns att jag nämnde att det hade varit intressant att samla de kvarvarande vårdarna på en anstalt och låta dem jobba på samma avdelning under en längre tid för att göra någon form av studie kring hur förhållningssättet och tryggheten hos personalen spelar roll i en miljö som just anstaltsvärlden är. Du har flera avdelningar på en anstalt och klienterna är slumpvis placerade på anstalten.

Jag hoppas att min sista tid väckte några tankar hos den nya personalen på samma sätt som ”Hasse” gjorde hos mig och påverkade resten av min tid inom Kriminalvården. Jag tror att både personal och intagna som arbetade eller satt under 2010-talet, som läser detta, känner igen en ”vårdare” och ”tjuvhatare”.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Del 1 kan läsas här.

Del 2 kan läsas här.