När rättsstaten sviker, del 2 – ”Staten mördar mitt barn”

I svensk rätt finns ett begrepp, adekvat kausalitet. Det betyder att en gärning är straffbar om den, enligt allmän erfarenhet, typiskt sett leder till en viss skada. Om jag slår dig och du faller och dör, då är jag ansvarig för dödsfallet även om det var fallet som dödade dig och inte själva slaget.

Staten erkänner detta när det passar dem. Men när deras egna handlingar leder till skada? Då tystnar de.

Så jag undrar… Om en åklagare medvetet konstruerar en utredning byggd på initialer, rykten och utelämnad bevisning, och det leder till att en far döms. Och det i sin tur leder till att en gravid kvinna tvingas till abort på grund av omöjligheten att klara graviditeten ensam, utan stöd, utan ekonomisk trygghet. Vem bär då ansvaret?

Enligt er egen logik så är det ni.

När staten blir gärningsmannen

Politiker står i talarstolen och bekymrar sig över låga födelsetal. De pratar om familjepolitik, föräldraförsäkring och barnbidrag som om det enbart vore brist på ekonomiska incitament som håller tillbaka barnafödandet. Men de tiger om hur deras eget rättssystem fungerar som ett förtryck mot de familjer som faktiskt försöker existera.

Jag är gravid trots preventivmedel. Det händer, medicinskt, biologiskt, statistiskt bevisat. Inget ovanligt, inget klandervärt. Men innan någon märkvärdig liten kostymnisse med ett ego större än universum skakar på huvudet och tänker ”eget ansvar”, så försök du leva månad efter månad utan din partner. Berätta sedan hur lätt det var att ”hålla fingrarna i styr” när ni väl fick ett ögonblick av normalitet ensamma, efter att rättsväsendet ”rövknullat” er och kastat en tjuga på nattduksbordet som tack för billiga poäng i nästa politiska debatt.

Har inga val kvar

Min mans fällande dom är grundad på en utredning som medvetet utelämnade avgörande bevisning för hans oskuld. Nu sitter han där och jag står här. Gravid. Med våra andra barn och inget val kvar.

En kropp som redan burit barn. En kvinna som ensam ska gå igenom en förlossning, hantera en nyfödd och livet däremellan medan hennes man sitter inlåst på fantasier. Ett hushåll som gick från två inkomster till praktiskt taget noll.

Är det mitt ”fria val” att avbryta graviditeten? Juridiskt, ja. I praktiken? Nej. Det var ett beslut fattat under tvång, ett tvång skapat av statens agerande.

Jag har ingen fri vilja kvar för den dog den dagen rättsstaten blev mitt största hot istället för mitt skydd.

Till dig, åklagare – du är medskyldig

Jag vill fråga dig direkt: Vet du ens vad du gjort? Eller har du redan glömt oss? Ännu ett ärende i högen, ännu en siffra i din rapport? När du såg att vi hade ett nyfött barn, när du läste att medåtalad kom för att träffa vårt barn som var en dag gammalt, när du såg att min bil stod utanför, varför förhörde du aldrig mig? Varför ignorerade du den enda personen som kunde bekräfta eller dementera vad som faktiskt hände den dagen?

Du vägrade förhöra mig, för mitt vittnesmål hade omkullkastat din tidslinje och det ville du inte ha. Jag fick lyssna på din saga under rättegångsförhandlingen, för att ni ville förhindra mig från att kunna vittna i en eventuell överklagan och skylla det på ”efterkonstruktion”. Jag hade alla kort för att bevisa hans oskuld, men ni körde fulspel. Korruption när den är som bäst, i ett av världens så kallade mest rättssäkra nationer.

Du kan inte gömma dig bakom ”jag följde bara lagen”. Nazisternas jurister sa samma sak i Nürnberg. Lagen är inte moraliskt neutral, och när du använder den för att krossa oskyldiga liv blir du inte bara en åklagare. Då blir du en förövare.

Kan inte glömma eller förlåta

Du, som kvinna, måste ha förstått vad du gjorde. När du stod där i rättssalen och vävde samman ditt narrativ, så borde du ha vetat att du inte hade en solid grund. Men du fortsatte ändå, för statistiken, för karriären.

Du berövade en liten flicka sin far. Du kastade en nyförlöst kvinna in i en kris hon inte hade förutsättningar att klara. Och nu, när jag är gravid igen, är det ditt verk som gör att jag inte kan behålla det här barnet.

Det är något jag aldrig kommer att glömma eller förlåta.

Och även om han skulle ha blivit friad där och då, fått sitt ynka skadestånd, vad skulle det ha hjälpt? Skadan var redan skedd. En summa pengar lappar inte ihop det trauma ni skapat. Den tar inte tillbaka avgörande tid i den mest kritiska fasen för anknytning i ett barns liv. Och den förändrar inte det faktum att ni begick justitiemord på grund av prestigeheder och gav regeringen ytterligare en siffra i statistiken för de ”hårdare tag” de skriker om.

Staten skapar offer

Vi ska värna om offren, höja skadeståndet. Jag håller absolut med, vi ska värna om brottsoffer.

Men hur gör vi när det är staten som skapar offren? Hur gör vi när staten är skyldig? Hur gör vi med alla de människor ni mördat i lagens namn? När snuten jagar pinnar och åklagare jagar siffror för sin karriär? När politikerna gapar och skriker om gängkriminalitet och skarpare straff utan att ha den minsta insyn i hur det faktiskt går till?

Vårt fall är knappast unikt, och det får mig att ifrågasätta varje dom som finns där ute. Hela rättsväsendet. Hur många bröder och systrar sitter där inne för något de inte gjort? För att de faktiskt var på fel plats vid fel tillfälle? För att de känner någon som känner någon?

Var är den oberoende granskningen?

I Sverige talar vi stolt om rättsstaten. Om maktdelning, om att ingen ska dömas utan laglig grund.

Men var är granskningen när polis medvetet väljer att inte förhöra avgörande vittnen? Var är granskningen när åklagare utelämnar bevisning som omkullkastar motivbilden? Var är granskningen när teknisk analys inte kan bekräfta gärningen, men domen ändå faller?

Vi vet redan att Högsta Domstolen inte räcker. När människor nekas resning år efter år, men sedan efter det hundrasjuttioelfte försöket går vidare, visar det bara att ärendet borde ha tagits upp vid allra första ansökan. Och om det blir en friande dom, så är det en friande dom som borde ha kommit redan i tingsrätten.

Det räcker inte att säga ”systemet har talat”, för systemet är inte objektiv sanning. Systemet är människor, åklagare, poliser och domare som fattar beslut baserade på ambitioner, bekvämlighet och ibland rena lögner.

Och när dessa människor förstör liv utan konsekvenser, då är de precis som de kriminella organisationerna de påstår sig bekämpa.

Jag kan inte släppa ett ordspråk från min fars hemland: ”Un ladrón de cuello y corbata roba más que cien locos con una metralleta” – en tjuv med krage och slips stjäl mer än hundra galna män med maskingevär.

Den svenska naiviteten

Är det svenska folket verkligen så blåögt att de litar blint på systemets uppbyggnad? Den genomsnittlige svensken har en blind tillit till att ”pappa staten” gör rätt. Man har vuxit upp i en skyddad verkstad där man tror att rättvisa är något som sker automatiskt, som att hämta ut ett paket på posten. Här har man krigat för reformer framför fikabordet och inte på gatan.

Man har haft det så bra så länge att man har glömt att frihet och rättvisa kräver vaksamhet. Man tror att korruption och rättsövergrepp bara händer i andra länder.

Svensken har inte behövt kriga och därför har vi blivit slappa. Vi har slutat granska de som sitter på makten. Vi låter kostymnissarna och åklagarna sköta sitt, ända tills det är ens egen dörr de slår in.

Det finns ingen verklig nationalism i Sverige, inte ens Sverigedemokraterna vet vad det är för något. Det finns en enorm skillnad mellan den nationalism man ser i nationer som tvingats blöda för sin frihet, och den version som säljs in av dagens svenska nationalister.

De som kallar sig nationalister idag verkar tro att det handlar om att ge polisen rätt att göra vad de vill. De förstår inte att en stat som kan göra så här mot oss, är en stat som en vacker dag kan vända samma vapen mot dem själva.

De har aldrig behövt kämpa, de har aldrig förlorat något till ett korrupt system, och därför är deras ”nationalism” bara en tunn fernissa. De vet inte vad det innebär att stå upp mot en övermakt för att skydda sitt eget blod. De drömmer om ett 1950-tals-Sverige där dörrarna var olåsta och allt fungerade, men nationalism innebär att man älskar sitt folk och sin nation så mycket att man vaktar dess friheter mot alla hot, även inre hot från staten.

Istället gör de precis motsatsen. Så historielöst.

Till politikerna, ert hyckleri är vidrigt

Ni står i riksdagen och talar om barnafödande. Om demografisk kris, om att vi måste få fler svenskar att skaffa barn.

(Innan någon Sverigedemokrat eller sympatisör börjar hyperventilera för att jag skriver ”få fler svenskar att skaffa barn” och tror att det bara sitter invandrare på anstalter, och därmed att min gubbe är muslim. (Eftersom i era ögon är alla invandrare muslimer och muslimer är ett folkslag och inte en religion, era geografiska analfabeter, så vill jag bara poängtera att min man klarat er Ahnenpass med råge.)

Samtidigt sitter ni politiker där och applåderar ett rättssystem som krossar de familjer som finns. Som dömer fäder utan bevis, som ignorerar anhöriga, som låter karriärhungriga åklagare använda människors liv som språngbräda.

Vill ni ha fler barn? Då ska ni sluta mörda de familjer vi försöker bygga.

Då ska ni inrätta oberoende granskning av polisutredningar. Då ska ni kräva att åklagare faktiskt utreder och inte bara åtalar. Då ska ni se till att anhörigvittnesmål inte kastas i papperskorgen. Då ska ni ge oss en rättsstat som faktiskt skyddar oss och inte förtrycker oss.

För just nu är era ord lika tomma som rättvisan.

Mitt barns blod är på era händer

Jag har ingen rättvisa att vända mig till, ingen instans som lyssnar, ingen domstol som dömer er.

Men jag har min röst och jag kommer inte tystna. Inte för mig, för honom, för vårt ofödda barn, för andra. För att jag är sann nationalist som värnar om folkets trygghet från övergrepp av staten.

Staten mördar mitt barn. Inte med ett vapen, inte med våld, men med en osynlig pistol mot min tinning efter rättsstatens övergrepp. Och varje politiker, varje åklagare, varje polis som står tyst medan detta pågår, ni är alla medskyldiga.

Så, vem ska jag skicka fakturan till på ett litet människoliv som aldrig får bli till på grund av prestigeheder och ett korrupt rättsväsende? Där konsekvenserna utav det blev en far bakom galler, barn utan sin pappa. En gravid kvinna som tvingas välja mellan sin hälsa och ett ofött liv. Ett liv som aldrig får chansen för att ni behövde era jävla statistiska poäng.

Jag kallar det vållande till annans död. Juridiskt? Nej. Men moraliskt, mänskligt, adekvat, ja. Ni skapade de omständigheter som dödar mitt barn. Ni är inte oskyldiga. Ni är skulden.

Rättssäkerhet som politisk dekoration

Låt mig citera Europakonventionen, artikel 5: ”Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i fall som anges i lag.”

Han berövades sin frihet och dömdes på antaganden, på en konstruktion för att nå ett visst resultat. Det är ett helt liv som aldrig blir till på grund av en åklagares maktkåthet, på grund av en politisk agenda, på grund av ett folk som aldrig har vågat ifrågasätta statens systematiska övergrepp på rättssamhället och på grund av politiker som aldrig behövt jobba och stånga sig blodiga för sitt eget kött och blod.

Om ni kan döma min man på sannolikhet, på fragment av indicier, på initialer och rykten, då kan jag döma er med samma måttstock.

Det är sannolikt att ni visste att utredningen var svag. Det är sannolikt att ni medvetet utelämnade information. Det är sannolikt att ni ville ha en fällande dom oavsett kostnad. Det är sannolikt att ni byggde ett case istället för att utreda.

Eller ska vi sluta vara så formella och sluta nämna det uppenbara och ta det till den nivån som ni själva gjorde under utredningen och rättegångens gång?

Det är sannolikt att åklagaren sög av domaren för att säkerhetsställa en fällande dom. Det är sannolikt att utredande polis bär på en personlig vendetta för att han vet att han aldrig kunnat mäta sig med min man, varken i karaktär eller utrustning, det är sannolikt att hans fru fortfarande skriker min mans namn i sängen, och att detta är hans patetiska sätt att försöka tysta det ekot. Det är sannolikt att det så kallade vittnet ni lyfte fram från ett annat ärende är en utav era kollegor (som förövrigt råkade kontakta Polismyndigheten självmant bara några veckor innan rättegången skulle äga rum, med JUST detta rykte, inte alls suspekt, nej.) Det är sannolikt att ni mottagit mutor. Det är sannolikt att ni ingår i en internationell kriminell organisation.

Slutplädering

Som jag har redogjort för under både krönikans första och andra del anser jag att åtalet är styrkt i sin helhet. Bevisningen är robust och lämnar inget utrymme för andra förklaringar än att staten har begått gärningen med uppsåt.

När det gäller påföljdsfrågan är denna typ av organiserad brottslighet systemhotande, den undergräver rättsstaten och skapar otrygghet. Därför ska straffvärdet bedömas mycket högt.

Det rör sig om brott mot mänskliga rättigheter (EKMR) artikel 6 och 8. Grov vårdslöshet. Grovt svikande av objektivitetsplikten. Flera fall av grovt tjänstefel genom underlåtenhet, psykiskt och fysiskt våld mot anhöriga, justitiemord genom bekräftelsejäv, olaga frihetsberövade och vållande till annans död, vilket har ett högt artvärde. Det saknas förmildrande omständigheter. Jag yrkar därför att tingsrätten dömer alla involverade på samtliga åtalspunkter till ett fängelsestraff om livstid och en total förlust av deras legitimitet.

Vidare yrkar jag på ett generellt skadestånd till alla de familjer som fått sina liv sönderslagna av statens bekräftelsejäv. Summan? Det finns inte tillräckligt med pengar i statskassan för att köpa tillbaka en förlorad tillit eller en stulen framtid.

Jag yrkar på upprättelse för varje barn som berövats sin förälder på grund av en polismyndighet som jagat pinnar. För varje oskyldigt dömd som tvingats se sin framtid raderas för att en åklagare vägrat erkänna fel. För varje anhörig som tystats ner och förvandlats till ett indirekt offer i en statistikrapport.

Jag yrkar på inrättandet av en oberoende sanningskommission. Jag kräver att tjänstemän som bär ansvar för att upprätthålla lagen, men som istället korrumperar den, ska dömas med dubbla straff för sin bristande vandel. De ska stå till svars för det förtroendekapital de förskingrat.

Men jag vet att detta aldrig kommer att ske. För i den här ruttna strukturen skyddar staten alltid staten.

Men jag kräver rättvisa…

För mitt ofödda barn.