Därför slutade jag som lärare inom Kriminalvården

Innan jag sökte jobb på anstalten arbetade jag på en gymnasieskola där det bara gick elever som inte klarat grundskolan. Det innebar att det var elever med både pedagogiska, sociala och psykiska problem samt även med drogproblem. Av en händelse såg jag annonsen från anstalten. De sökte en lärare som kunde vara med och bygga upp en skola för ungdomarna som satt inne. Innan gick de tillsammans med de vuxna, men det var inte helt oproblematiskt. Att det blev just då var att dåvarande regering skulle satsa på ungdomar på anstalt och deras utbildning. Just för att jag hade vana av elever med problem fick jag jobbet. Detta var 2014.

Arbetet i sig var jätteintressant. Vi öppnade en ungdomsskola och jag och en av de andra lärarna på plats var både på ungdom och vuxen. Sen fanns det ytterligare en lärare som enbart var på vuxen.

Lärcentrum (skolan) på anstalter i Sverige var placerat i Norrköping. Det fanns fem rektorer och rektorn för oss i Borås, sitter i Göteborg. Detta innebar att vi stod mitt emellan rektorn och anstaltschefen. När vi gjorde vissa ändringar ihop med anstaltschefen för att underlätta för klienterna vid semestrar och så vidare, då gick inte vår senaste rektor med på det. Anstaltschefen på Boråsanstalten är jättebra och vi funkade suveränt ihop då det kändes som om vi hade samma mål. Det gällde också de två tidigare rektorerna som jag arbetade för. Däremot var vår nya rektor väldigt fyrkantig och tänkte inte på klienternas bästa vad det gällde skolan.

Ett ”bråk” min rektor och jag hade berodde på att en av ungdomarnas kontaktpersoner (vårdare) frågade om jag kunde hjälpa till att söka Komvux, som det hette då, så killen kunde fortsätta plugga efter han hade släppts. Detta fick min rektor reda på och ringde mig och skällde. Hon menade på att det inte ingår i lärarnas arbete utan att vårdarna skulle göra det. Att verkligheten handlade om att en kille antingen skulle ha nåt att komma ut till eller inte ha nåt att komma ut till, tyckte hon var helt irrelevant. Det slutade med att jag sa att jag skulle göra om det varje gång nån frågade mig. Det var också på grund av den rektorn jag valde att söka mig vidare efter några år.

Överhuvudtaget är Kriminalvården väldigt stelbent och rigid och det hade stor betydelse vilka vårdare man hade att göra med för hur klienterna blev bemötta. Som lärare fick vi veta mycket av klienternas problem och vårdarnas arbete. Vissa vårdare försökte göra vad de kunde för sina klienter och vissa ställde snarare till det för dem.

Nu är jag på en ”vanlig” gymnasieskola och arbetar mest med fordonselever. De är totalt ointresserade av svenska (som jag undervisar i) och vill helst stå med händerna i en motor hela dagarna. Jag trivs kanon. Men ibland funderar jag på alla som studerar i fängelse, för även om lärarna vill väl, så kommer det alltid finnas de i chefsposition som motarbetar alla försök till att underlätta och skapa förutsättningar för en ljusare framtid för de intagna.

Av: Åsa Wessand