Tystnadskulturen är Kriminalvårdens stora utmaning

Mediastormen kring min och mina kollegors arbetsplats är påtaglig. Det är större sannolikhet att jag kan läsa om någonting som hänt, än att det är helt tyst. Anhöriga och vänner, som saknar insyn undrar, är det verkligen så här det går till? Jag ser rubrikerna men min förvåning kring det som skrivs, svalnar snabbt. Rubrikerna beskriver, en för mig och mina kollegor, vanlig dag på jobbet. Incidenter inträffar, arbetsmiljön är tuff och tystnadskulturen påtaglig.

När jag började inkom Kriminalvården visste jag knappt vad tystnadskultur är. Visst hade jag hört begreppet, och förstått att det var någonting som man ur arbetsmiljösynpunkt behöver agera kring när det händer, men jag hade inte upplevt det.

Nu vet jag precis vad tystnadskultur är, hur det känns och hur det hindrar Kriminalvården från att nå det samhällsviktiga uppdrag som tilldelats myndigheten. Jag har alltid haft med mig tanken ”det är bättre att göra det som är rätt, än det som är lätt”. Detta tankesätt har i min yrkesroll hjälpt mig i en rad olika situationer. Detta tankesätt är även det jag tror och hoppas att allmänheten förväntar sig av mig och mina kollegor i vår yrkesutövning.

Men sen kommer vi till dagens verklighet. Nu inser jag att göra ”rätt” och påtala det som skulle kunna bli bättre, och därmed ge mig och mina kollegor bättre förutsättningar, inte är något som cheferna vill. Jag har slutat säga till när jag ser att någonting är fel eftersom det ändå bara slår tillbaka mot mig själv.

Detta blir såklart inte bra, och det förstår jag. Men man orkar helt enkelt inte ta en diskussion om att man bara ska vara tyst och göra som man blir tillsagd, trots att det man påtalar kan försätta en själv, en kollega eller en klient i en onödig risksituation. Just det, att bli uppmanad att inte säga någonting, det är den bästa definitionen av tystnadskultur.

Hur får denna tystnadskultur individen att må? Inte bra, är mitt svar på den frågan. Man bygger upp en frustration, som inte hjälper i det dagliga arbetet. Jag vet att många av mina kollegor håller med mig och upplever det lönlöst att säga till, eftersom ingen lyssnar, ingen vill lyssna. Mitt i allt detta ska vi utifrån de förutsättningar som finns, leverera bra kriminalvård med alla dess utmaningar. Ekvationen kräver stort fokus och går inte ihop.

Jag hoppas att den uppmärksamhet som nu ges till Kriminalvården genom media får ansvariga att börja agera. Så att vi kan få en bra arbetsmiljö på våra arbetsplatser, och därmed förutsättningar till att göra det som är ”rätt” och förväntas av allmänheten.

Av: Kim, mångårig kriminalvårdsanställd

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.