Fånge placerades med sin förövare

Enligt JO-anmälan så hade en intagen utsatts för ett sexuellt övergrepp av en medintagen i häktet. En polisanmälan om det gjordes under hösten 2023. Den drabbade internen fick inledningsvis verkställa sitt fängelsestraff i en anstalt men flyttades senare till annan anstalt. Där placerades han på samma paviljong och anvisades samma sysselsättning som den som hade utsatt honom för brott i häktet. Han ansökte om att få byta anstalt men nekades det. Det innebär att han dagligen träffar den som har begått ett brott mot honom. Dessutom trakasseras han av andra intagna som har fått kännedom om vad som hände i häktet.

Brott mot Europakonventionen

JO har formulerat sig hårdare än vad som vanligen görs. Av beslutet kan det bland annat utläsas följande:

”JO:s granskning är av rättslig art och avser främst en kontroll av att myndigheterna har följt de lagar och regler som gäller för förfarandet, dvs. att myndigheterna har agerat korrekt i formellt hänseende. JO brukar därför inte uttala sig om eller ta ställning till de bedömningar som en myndighet har gjort i ett enskilt fall. Kriminalvårdens beslut om i vilken anstalt en intagen ska vara placerad är dessutom ytterst en fråga som kan prövas av domstol. Omständigheterna i det här ärendet är dock sådana att jag finner anledning att frångå den nämnda principen och uttala mig om placeringen av NN.

NN har angett att han blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av en medintagen i häktet. Av utredningen framgår att häktet när det fick kännedom om detta gjorde en polisanmälan och vidtog åtgärder för att skydda honom. Häktet dokumenterade emellertid inte uppgifterna om vad NN ska ha utsatts för. Det borde häktet givetvis ha gjort, bl.a. för att dessa skulle kunna beaktas vid placeringen av honom i anstalt. På grund av avsaknaden av dokumentation hade placeringssektionen i praktiken inte någon möjlighet att känna till att det i anstalten CC fanns en intagen som hade polisanmälts för brott mot NN.

Jag kan konstatera att Kriminalvården placerade NN på samma paviljong i en anstalt som den person som misstänktes för att ha utsatt honom för ett allvarligt brott i häktet. Detta trots att det inom myndigheten alltså fanns kännedom om vad som tidigare ska ha hänt. Oavsett anledning är det helt oacceptabelt och strider enligt min mening mot myndighetens skyldigheter enligt artikel 3 i Europakonventionen. Kriminalvården förtjänar därför allvarlig kritik.”