”Det går inte att leva ett vanligt liv” – därför lämnar kriminalvårdare yrket

Eric började av en slump. Sommarjobb som produktionsledare ledde till ett vikariat som vårdare, och snart hade åren gått. Han har arbetat på flera av landets fängelser, från öppen anstalt till säkerhetsavdelning, och haft roller som vårdare, säkerhetsansvarig, samordnare och vakthavande befäl. Det han främst tar med sig är mötena med människor.

– Vill man så finns det möjlighet att lära sig väldigt mycket. Varje människa du möter har en historia att berätta. Tar man sig tid så kan du lära dig fruktansvärt mycket om människor.

Arbetsmiljön ett stort problem

Men det var inte kontakten med de intagna som fick honom att lämna, det var arbetsmiljön. Eric beskriver en kultur där personal som försöker arbeta respektfullt kan hamna i konflikt med kollegor och ledning.

– Att vara den personen som försöker göra rätt och du då får många kollegor mot dig, du får ledningen mot dig, … då är det inte lätt.

En annan anledning var rekryteringskulturen. Trots utbildning och lång erfarenhet fick han inte ens komma på intervju för en tjänst han var meriterad för.

– Jag hade 200 högskolepoäng och varit vakthavande befäl väldigt länge. Men jag blev inte ens kallad. Tjänsten gick till en person som saknade gymnasieutbildning.

Ömsesidig respekt skapar trygghet

Eric berättar närmare om hur mycket Kriminalvården har förändrats till det sämre.

– Anstaltsledningen har tappat förtroendet och tilliten för alla som jobbar på golvet. Tidigare kunde jag samtala med klienter utan att ifrågasättas. Men de sista åren ifrågasattes både jag och andra kollegor för minsta lilla samtal vi hade med en intagen som skedde utan att någon annan kriminalvårdare närvarade. Allt ifrågasattes, att man gick in på avdelningen själv, även när det var för att lämna ett brev eller delgivning. Det är en stor negativ förändring när ledningen inte längre litar på de anställda. Detta är baserat på en felaktig kultur och fel syn på vad säkerhet är för något. Förtroende mellan personal och intagen skapar trygghet. Du slipper till exempel att hela tiden kopiera hemställan och ge klienterna som kvitto på att den är mottagen, istället kan man föra ett samtal och ingen kopia behövs eftersom den intagne litar på mig som kriminalvårdare. Eller om en intagen mår dåligt och jag då kan prata i enrum i vaktrummet själv och då ha ett ordentligt samtal. Sista tiden jag jobbade så var kulturen att man inte fick föra sådana samtal och framför allt inte själv. En hög mur byggdes upp mellan vårdare och klient. Men för att göra ett bra jobb så behöver man ha en form av ömsesidig respekt mellan intagen och personal. Det skapar trygghet. Och det skapar en bättre säkerhet.

Arbetstiderna avskräcker många

Arbetstiderna beskriver Eric som en annan nyckelfaktor. Tolvtimmarspass på helgerna innebar att han kunde gå från fredag morgon till måndag morgon utan att se sina barn. Svårigheter att få semester förstärkte pressen. Han berättar om kollegor som nekats ledigt för sina barns student, trots lång framförhållning.

– Det är en grej som jag tror Kriminalvården tappar många väldigt bra människor på. Arbetstiderna. Det går inte att leva ett vanligt liv.

Till slut blev det för mycket. Han sökte sig vidare till ett arbete med mer förutsägbara villkor och tid för familjen.

– Idag bestämmer jag när jag ska vara ledig. Bara den grejen gör att jag känner att det är mitt liv igen.

Eric heter egentligen någonting annat.