Publicerad 2025-09-09
Anstalten Hall tillåter inte längre oss anhöriga att skicka in frimärken till intagna. Detta kommer skapa en inhuman situation som också riskerar att öka återfallen.Brev är det viktigaste kommunikationssättet intagna har med sina anhöriga. Detta är det enda sätt som Kriminalvården inte kan stoppa. Många av oss, bland annat jag som skriver, får inte tillstånd att ringa min anhörige, i detta fall min sambo. Jag har besökstillstånd, men eftersom det är över 100 mil mellan anstalten Hall och orten där jag bor, så saknas möjlighet för mig att besöka mer än en gång varannan månad. Förutom att jag måste ta ledigt från jobbet så är det dyrt för mig att åka på besök, buss- och tågbiljett plus en hotellnatt. Jag har helt enkelt inte råd att besöka oftare. Just därför blir brev det viktigaste sättet jag och han kan ha kontakt.
När nu anstalten Hall inte längre tillåter mig att skicka in frimärken till min sambo så innebär det att hans och min relation blir lidande. Vi skriver oftast till varandra flera gånger i veckan, ett enda frimärke kostar idag 22 kr. På Hall har inte alla möjlighet att få sysselsättning heltid och det är enda chansen de intagna har att få in lite pengar för att kunna köpa bland annat frimärken för. När de väl får sysselsättning då får de 17 kr i timmen i ersättning, alltså mindre än vad ett frimärke kostar. De flesta förstår nog att matematiken inte går ihop.
Jag är den viktigaste personen i min sambos liv. Jag har ett vanligt jobb, aldrig varit misstänkt för något brott och är skötsam. Jag är den sociala kontakt som bäst kan påverka min sambo att inte återfalla. Dessutom ska vi snart få vårt första barn. Ändå har Kriminalvården fått för sig att jag är någon sorts risk. Jag har försökt överklaga, men det är svårt när Kriminalvården hänvisar till att avslaget baseras på uppgifter som det är sekretess på.
När jag nu inte ens kan bidra med frimärken till min sambo så blir vår kontakt mindre regelbunden eftersom breven av ekonomiska skäl blir färre. Då blir också vår relation lidande. Om min sambo inte kan känna att vår relation finns kvar och jag kan stötta honom, då blir risken att han gör något dumt större. Om vi inte kan ha en bra kontakt så är vår relation osäker även i framtiden. Allt detta är inte i linje med Kriminalvårdens motto ”Bättre ut”.
Av: Johanna, sambo med en intagen på anstalten Hall.
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd Kriminalvårdsmagasinets bevakning av Kriminalvården »
Artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.