Kriminalvården uppmanar personal att bryta mot reglerna

Genom historien har posten haft en stor betydelse och varit en grundpelare för kommunikation och en förutsättning för en fungerande demokrati. I forntida civilisationer som Egypten, Kina, Persien och Rom hade man budsystem. I Sverige hade kung Gustav Vasa en betydande roll och formade ett postsystem genom att inrätta postbönder som transporterade brev längs fasta rutter. I England grundades Royal Mail på 1600-talet. Ju mer modernt samhället blir, ju större betydelse får posthanteringen. 1874 bildas Värdspostunionen när internationell kommunikation blir allt viktigare. I mitten av 1600-talet grundade Axel Oxenstierna det svenska postväsendet.

Redan under antika samhällen, som Persien och Rom, fanns förståelse för att meddelanden skulle vara konfidentiella. När posten blev mer tillgänglig för alla ökade behovet att skydda privat kommunikation. Detta gav upphov till posthemlighet som en rättighet i en demokrati. Brev sågs som en förlängning av en individs privata sfär. Så under 1700-talet börjar posthemlighet formaliseras och i 1766 års tryckfrihetsförordning lades grunden för att skydda skriftlig kommunikation.

Under 1900-talet får posthemlighet starkare skydd i Sveriges grundlag. Idag regleras posthemlighet i regeringsformen som skyddar mot att brev och försändelser öppnas eller granskas utan lagligt stöd. Brottsbalken 4 kap 8§ säger att ett brott mot posthemlighet kan ge fängelse upp till 2 år.

Nu tillbaka till Kriminalvården, för den intagne är just brevet en viktig kommunikationsväg för att kunna hålla kontakten med omvärlden. Till skillnad mot ute i samhället, där brevskrivandet knappt finns kvar som kommunikationsväg, utan har tagits över av digitala vägar.

Varje dag får svenska anstalter hundratals brev som är adresserade till intagna. Det kan vara myndighetspost, brev från advokat eller släkt och vänner. Att denna kommunikation ska vara hemlig från sändare till mottagare är reglerad i lag och en demokratisk rättighet. Det som gäller för Kriminalvårdens verksamhet finns tydligt reglerat i framförallt Fängelselagen, Förvaltningslagen och Kriminalvårdens författningssamling 2011:1. Kriminalvårdens rättighet att granska brev och försändelser finns i 7 kapitlet Fängelselagen samt i 7 kapitlet FARK (reds. anm. Föreskrifter och allmänna råd för Kriminalvården).

Kriminalvården har således ett lagstöd för att granska brev och försändelser, vilket är en viktig del i upprätthållandet av säkerheten på anstalten. Innan Kriminalvården blev ”kontantfri” så skickade anhöriga även in pengar till den intagne via brev.

Jag arbetar, vid tillfället beskrivet nedan, på en klass 2-anstalt och börjar komma i kontakt med brevgranskningen. Vakthavande befäl för dagen beordrar mig att ta brevgranskningen, då ordinarie brevgranskare var frånvarande och rutinen är att det alltid ska vara två tjänstemän närvarande.

Jag har under min tid på en högre klassad anstalt fått utbildning i brevgranskning, men kom då aldrig i kontakt med det personligen. Dock har jag lätt för att ta till mig lagar och rutiner, så jag var mycket väl insatt i hur arbetet skulle genomföras. Tillsammans med en mycket rutinerad brevgranskare sätter vi två igång, då breven skyndsamt ska nå sin mottagare.

Hur granskningen ska gå till finns tydligt reglerad i FARK:

– Genomlysning av försändelsen i oöppnat skick

– Öppnad utan genomläsning

– Öppnad och genomläsning

Det vanligaste är alternativ två, alltså att man öppnar brevet utan att läsa igenom innehållet. Detta för att kontrollera att det inte finns otillåtna föremål eller kontanter. Brevet förseglas och den intagne har rätt att få en underrättelse om hur granskningen skett, där följande information ska finnas med:

– Vilken försändelse som har granskats

– Med vilket lagrum granskningen skett

– Vilken typ av granskning som utförts

– Datum för granskningen

– Vem eller vilka som medverkat vid granskningen

Så för att förtydliga, varje brev och försändelse stämplas med lagrum och hur granskningen genomförts, samt signeras av de tjänstemän som utfört granskningen.

Dagens granskning rullar på och vi blir klara med det som ska granskas. Men nu sker det märkliga.

Nu kommer en bunt med ett 20 brev som jag fick till mig att jag bara skulle kryssa ”öppnad ej genomläst” och signera. Breven var öppnade och förseglade redan. Här menar den ordinarie brevgranskaren att det bara är att skriva under.

– Nej nej, säger jag, jag kan inte stå för något jag inte gjort och den person som faktiskt gjort brevgranskningen ska skriva under.

Jag ringer upp den vakthavande befäl som beordrade mig att ta brevgranskningen. Hon blir märkbart irriterad och menar att det är så vi ska göra. Men jag påpekar att det är fel rutin, att det strider mot våra egna föreskrifter. Hon lägger på luren irriterad och skickar en annan kollega som ställer sig och skriver under, utan reflektion över att det strider mot våra egna föreskrifter. Jag släpper därmed det hela, då jag precis börjat på denna anstalt.

Därefter det går något år och då har jag blivit vakthavande befäl. Nu har rutinen ändrats så att vakthavande ska vara närvarande vid brevgranskningen. Så jag går bort och kör, hade väl lite glömt bort tidigare granskning. Men så kommer bunten med brev som ordinarie brevgranskare sätter sig och kryssar ”öppnat ej genomläst”, samt skriver under utan att han själv gjort granskningen. Jag tänker: ”Har man inte gjort något åt detta?”

Så klart att jag inte skriver på denna extra granskning, utan går direkt upp till säkerhetskvinspen, som sedan en tid varit tillförordnad anstaltschef, och ifrågasätter denna rutin. Han är den som troligen infört den och medveten om rutinen. Jag frågar om det är ett korrekt förfarande. Han menade att ”det är bara att skriva under, är väl ingen stor sak!”.

Jag står som ett frågetecken och förklarar, ”tänk om det ligger 1000 kronor i brevet som en anhörig skickat in och det inte finns dokumenterat, så kan jag ju inte stå för granskningen.”

Jag märker att han blir märkbart irriterad och jag lämnar kontoret med ett tydligt budskap om att vi måste göra rätt. Rutinen ändras inte, utan man ser till att jag ”slipper” brevgranska och annan personal skriver under brevgranskning de inte gjort, vilket borde vara ett brott eftersom granskningen inte sker på det sätt reglerna fastställer. Man uppmanar eller beordrar personalen att bryta mot gällande lag och övrig personal bara nickar och gör som chefen säger.

Kriminalvården blir inte bättre och effektivare så länge man skapar egna regler och rutiner. Att anstaltschefen inte kan svara på varför man bryter mot de rättigheter den intagna har är konstigt. Särskilt när det gäller just brev och försändelser som har regler som är starkt förankrat i lag. Att man som myndighet bortser eller fråntar rättigheter som någon har, är att begränsa någons demokratiska rättighet och borde vara ett tjänstefel.

Den brevgranskning som görs är ett beslut som fattas och ska delges rätt. Jag vet att de brev som kom utanför ordinarie brevgranskning var öppnade och genomlästa, viket gör det än mer allvarligt! För brott mot posthemlighet finns fängelse upp till 2 år i straffskalan, så det är inte en ”liten grej”, att bara skriva under.

Detta visar den (in)kompetens som finns i Kriminalvården, det chefen säger är det som gäller. Man ska lyda blint utan att göra någon reflektion över vad som är rätt eller fel. Det visar också att det hela vägen upp till anstaltschefsnivå, finns personer som inte har förståelse för att man gör fel utan man tror sig kunna göra som man vill.