Kriminalvårdens tungroddhet

”Kunskap är makt” är ett uttryck som kommer från den brittiske filosofen Francis Bacon för mer än 400 år sedan. Och visst ligger det en hel del i det, eller? Vill man krångla till det en smula kan man också sno citat av 1900-talsfilosofen fransmannen Michel Foucault som hävdade svårigheten i att skilja makt från kunskap, detta då kunskap också möjliggör ett sätt att behålla makt, jaja ni fattar. Ur ett anhörigperspektiv krånglar det i alla fall till det för en nykomling i denna värld, speciellt när man som jag från början hade en naiv tilltro till de olika berörda statliga myndigheterna.

Har en son som dömts till 5 ½-års fängelse efter några månader i häkte. Från ostraffad direkt till en klass-1 anstalt och därifrån till en hård 2:a, som just nu är den aktuella faciliteter som svenska staten via kriminalvården erbjuder.

Som anhörig har det varit en resa på gott och ont tycker jag, detta då man varit/är både naiv och godtrogen på många sätt i sin relation till staten och de rättskipande myndigheterna. Påbörjar snart mitt tredje år i denna värld där jag försökt och försöker peppa min älskade son för att han skall orka och välja rätt under resans gång. Ni som har mer rutin och vana nickar säkert igenkännande och tänker att även jag kommer att förstå hur det fungerar inom en så sluten värld som Kriminalvården. Till er kan jag bara säga att insikterna har blivit fler och fler sedan dag ett.

Jag tycker att han varit fantastisk med tanke på omständigheterna! För mig är han pånyttfödd i så motto att han är drogfri för första gången på femton år eller så. Han sköter det han skall i sin relation till myndigheten och han lyckas så här långt balansera sig fram på de olika avdelningar han suttit på utan att ge upp. Han utbildar sig och läser in de missade ämnena från skolåren, samtidigt som jag har köpt litteratur i massor som han inte kunnat tillgodogöra sig under sin period av beroendeproblematik.

Har svårt med den tungroddhet som verkar råda inom svensk kriminalvård och hur långsam den är. Likaså de godtyckliga regelverken som verkar ändras beroende på vem som jobbar. En upplevelse jag delar utifrån erfarenheterna från anstalterna Tidaholm och Skänninge.

Ibland får han sina böcker och tidskrifter inom ett par veckor och ibland har det kunnat ta månader, och en del har inte kommit fram alls utan bara försvunnit. Olyckligt på många sätt då kunskap inte på något sätt är tungt att bära. Vill Kriminalvården medvetet undanhålla kunskap från dem som behöver den allra mest?

Det finns tillfällen när jag har samma bekymmer med nyhetsartiklar jag skickat in till min son. En del får han helt enkelt inte in och ej heller någon förklaring till att de konfiskerar nyheter som dessutom finns på bland annat Text-TV och Kriminalvårdsmagasinet eller Magasinet Paragraf. Kan det handla om att med information får min son mer kunskap och därmed mer insikter som Kriminalvården tycker ger makt mot dem? Jag vet inte, men något är det.

Oavsett så förstår jag inte hur Kriminalvårdens tillvägagångssätt skall gynna återanpassningen för min son och alla andra som vill börja om.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.