Två tredjedelar av alla besöksrum blir celler

Forskare är överens om en sak: viktigt för att minska återfallen är den intagnes positiva social nätverk på utsidan. En intern som har icke-kriminell familj och vänner löper mindre risk att återfalla. Kriminalvårdens beslut som har medfört att cirka två tredjedelar av alla besöksrum har byggts om till celler, innebär alltså en ökad risk för återfall. Som i sin tur innebär större samhällskostnader om återfall sker och än fler brottsoffer.

– Möjligheten till besök har kraftigt begränsats. Man kan säga att det har skett med två tredjedelar. Så det är svårt för anhöriga, säger Zlatko Dugandzic, sektionschef på Kriminalvårdens huvudkontor, avdelningen för verksamhetsinnehåll, till Sydsvenskan.

Det är för mig helt absurt att besök nedprioriteras på detta sätt. Kriminalvården vet hur viktigt det är med besök, ändå ignorerar man den lagstiftning som ger möjlighet för intagna att träffa nära anhöriga regelbundet. Man ignorerar barnperspektivet och regleringen i Barnkonventionen som numera är lag i Sverige.

I praktiken innebär begränsningen av antalet besöksrum att vissa interner på en del anstalter endast kan träffa anhöriga ett par gånger per år. Barn, som har rätt att träffa sin förälder (om det bedömts vara i barnets bästa intresse), hamnar i en situation som kan få livslånga konsekvenser.

En del som läser detta kommer säkert att opponera sig och hävda att inga besök borde tillåtas alls. ”Det är inget hotell”, ”de ska straffas”, ”det är ingen bra miljö för barn” och så vidare… Men att sitta i fängelse är själva straffet. Inte på något sätt är det en trevlig tillvaro att befinna sig i anstalt. Det är ett straff, något alla som har suttit inne är väl medvetna om. Problemet är när straffet utökas till att inkludera anhöriga. De har inte gjort något, ändå åsidosätts deras möjligheter till besök. Barns rättighet att träffa sin inlåsta föräldrar ignoreras. Rehabiliteringen försvåras och i sin tur ökar samhällskostnaderna.

De negativa konsekvenserna av detta kommer att bli större än någon kan ana. Kriminalvården måste prioritera om innan det är för sent.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.