Den farliga tanken på en sista fest

När jag pratar om anhörigperspektivet så handlar det oftast om de saker som vi anhöriga tycker är svåra under häktes- eller fängelsetiden. Idag tänkte jag våga mig på att prata om den delen vissa bär på men kanske skäms för att erkänna: lättnaden. Jag tänker på mammorna som gett sina söner Naloxon fler gånger än de kan räkna. Jag tänker på flickvännerna och fruarna som sett sina partners åka till “jobbet” i skottsäker väst. Jag tänker på papporna som kört sina söner eller döttrar till behandlingshem i förhoppningen att just den här vändan ska funka.

Har man haft en anhörig som varit djupt nere i ett drogberoende och/eller i kretsar där det finns ett påtagligt våldskapital så kan faktiskt en häktning eller ett fängelsestraff vara en lättnad. De veckor, månader eller år som någon blir inlåst kan vara den första möjligheten på länge för de anhöriga på utsidan att andas ut. Så länge personen är inlåst är risken mycket mindre att man ska behöva höra den där knackningen på dörren. Risken att det är två poliser och en präst som står ute i trapphuset och undrar om de får komma in. Så länge de är inlåsta är risken helt enkelt mindre att de ska dö. Eller risken ska i alla fall vara mindre.

2018 dömdes någon som jag älskade högt till en s.k. kaffevolta. Sex veckor för ringa narkotikabrott och stöld. Breven från häktet och sedermera anstalten var den första gången på många månader som det kändes som att personen jag älskade faktiskt fanns där. Han hade varit inne i ett aktivt missbruk en längre tid och beroendesjukdomen hade långsamt tagit över och lämnat mindre och mindre utrymme för människan som jag kände. Det var en obeskrivlig lättnad att slippa vara rädd för att han skulle dö. Under sin volta landade han i att han skulle prova laro (läkemedelsassisterad rehabilitering av opioidberoende). Han skulle mucka på en onsdag och på torsdag morgon fanns en plats för honom på laro-mottagningen i hans hemstad.

Det sista brevet jag skrev till honom skulle jag skicka både till anstalten och hem till hans mamma för att vara säker på att han skulle få det. Därför kopierade jag brevet och stoppade det i två olika kuvert. Brevets sista sida var en påminnelse om att han inte kunde ta en sista fest även om han kanske ville. Det var en vädjan om att han skulle välja livet och ett pep-talk om att han skulle klara det.

På tåget på väg hem från anstalten tog han ett återfall. När han nästa morgon kom till laro-mottagningen fick han inte komma in för att han testade positivt på amfetamin. På lördagseftermiddagen vid 13-tiden tog han sitt sista andetag och vi som älskade honom fick lära oss att leva vidare i en värld utan honom. I kopiatorn inne på mitt kontor hittade jag brevets sista sida. Originalet. Det jag skickat till anstalten. Han hade aldrig fått den sista sidan.

Jag har inte kunnat förmå mig att slänga den. Den ligger kvar bland andra papper jag bedömt som viktiga. Han fick aldrig den sista sidan, men jag tänkte att jag kunde skriva några av raderna ur brevet här. Om du som läser sitter och tänker att du kan ta bara en sista fet fest efter muck, att du säkert kan hantera det nu när du varit utan drogerna ett tag. Ja, då är de här raderna till dig:

Jag fattar om du tänker att du kan ta en sista fest. Jag vill bara påminna dig om att sist du gjorde det försvann du ut i dimman och vi blev ensamma kvar med rädslan att du skulle dö. Du KAN inte ta en sista fest hur gärna du än vill. Du är redo för ett annat liv nu. Du kommer klara det här!

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.