Enligt Meeri...

Om tron på en rättvis värld och misstro mot varandra

Av Meeri Brandum-Moberg 2026-09-06

Varför behöver inte Kriminalvården motivera sina avslagsbeslut så att vi som drabbas förstår varför det blivit ett avslag?

Den 13 oktober förra året fick jag ett telefonsamtal som på många sätt kom att förändra hur jag ser på världen och min plats i den (det låter dramatiskt, jag vet). Det var min man som ringde från anstalten han satt på då. Han sa att han hade väldigt tråkiga nyheter: de hade återkallat vårt telefontillstånd och vårt tillstånd för obevakade besök. Faktum var att de hade återkallat tillstånden för väldigt många intagna samtidigt. Han visste inte varför, men han insisterade på att han inte gjort något fel och undrade om jag ville att han skulle skicka besluten till mig.

Jag skäms för att erkänna det, men fram tills dess att besluten kom fram trodde jag inte riktigt på honom. Det måste ju finnas en förklaring, tänkte jag. Jag läste besluten om och om igen och insåg att han faktiskt inte gjort något. De hade återkallat tillstånden och bara angett det han dömdes för 2021 som skäl för beslutet.

Jag ska inte ljuga. Det var en fruktansvärd tid som följde. En obeskrivlig sorg och smärta, en otrolig ilska över orättvisan och en känsla av maktlöshet som inte går att klä i ord. Jag är övertygad om att flera av dem som läser förstår precis. Jag är också övertygad om att flera läsare förstår känslan när jag sen skulle berätta för människor vad som hänt och ingen riktigt trodde på att min man inte hade gjort något fel. Det spelade ingen roll att jag berättade att jag läst besluten. “Det måste finnas något de inte skrivit” eller “de hade säkert någon anledning”. Där stod jag, med känslan av att världen som jag kände den hade gått sönder, men människorna jag talade med vägrade att tro på att något djupt orättvist hade hänt.

Jag lyckades komma in på en kurs i förvaltningsrätt vid Umeå Universitet och ägnade vårterminen 2026 åt att lära mig allt jag kunde om förvaltningslagen och fängelselagen. Tyvärr fick jag fortfarande inga svar på varför de återkallat våra tillstånd. Faktum är att ju mer jag lärde mig, desto mer orättvist kändes det. Det fanns av allt att döma inte ens en rimlig juridisk förklaring till det som hänt.

Kort efter att jag avslutat terminen kom jag i kontakt med en annan anhörig och vi berättade om våra erfarenheter för varandra. Trots att vi haft liknande upplevelser kunde jag ändå höra den där ibland, den korta tystnaden när man inte riktigt vet om man tror på det man hör. När jag lagt på var jag irriterad på mig själv. Varför fanns det ens kvar i mig? Det där tvivlet kring att totalt orättvisa saker kan hända människor? Jag hade ju varit med om det själv.

Några veckor senare snubblade jag över en reel på instagram. Den handlade om ett av de vanligaste kognitiva bias som vi människor bär på (ett kognitivt bias förresten, kan enkelt förklarat sägas vara ett tankefel): the just world bias. Enkelt uttryckt: tankefelet att världen i grunden är rättvis. Som den nörd jag är kunde jag inte släppa det och började leta reda på vetenskapliga artiklar om the just world bias och vad det innebär i praktiken. Info-dumping är mitt kärleksspråk så jag skulle gärna skriva sida efter sida om vad jag lärt mig, men av respekt för läsaren ska jag försöka fatta mig kort (skulle någon vilja ta del av nörderiet kan man kontakta mig för en läslista).

På 1960-talet presenterade en forskare vid namn Melvin J. Lerner the just world hypothesis. Han menade att individer behöver tro att världen är en plats där människor i allmänhet får det de förtjänar. En tro på att världen är rättvis är en förutsättning för att individen ska kunna förstå sin omgivning som någorlunda ordnad och stabil. Om man inte har en tro på att det finns en i grunden ordnad värld så blir det svårt att tänka och planera långsiktigt. När man sen stöter på berättelser eller händelser som indikerar att världen inte är rättvis blir det så att säga oordning i ens inre värld och det uppstår ett behov av att återställa ordningen. Ett alternativ är så klart att försöka hjälpa den som råkat ut för det som uppfattas som orättvist, men om man är maktlös inför orättvisan står man plötsligt inför en besvärande tanke: om andra kan drabbas av orättvist lidande så kan också jag drabbas av detsamma. Ju större likheterna är mellan mig och den vars liv drabbats av orättvisa, desto större blir känslan av att det skulle kunna hända mig. Det är nu vi kommer till det riktigt intressanta. För att man ska kunna återskapa bilden av världen som en ordnad plats måste det finnas en förklaring och förklaringen måste vara att den som drabbats av orättvisa på någon plan gjort något som gör att de förtjänat det som hänt (mekanismen bakom victim blaming).

Det gick plötsligt upp för mig varför jag först inte trodde på min man, varför människor jag pratade med inte trodde på mig och varför jag och andra anhöriga knappt ens trodde på varandra och därför ville jag dela det med er: nästa gång ni står inför en situation där inga förklaringar eller bevis i världen verkar kunna övertyga den som lyssnar om att ni blivit utsatta för en orättvisa så kan ni åtminstone släppa tanken på att det skulle handla om just er trovärdighet. Det mest sannolika är att personen som lyssnar inte är redo att släppa taget om bilden av världen som en rättvis plats. 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Meeri Brandum-Moberg är statsvetare i grunden, men har jobbat inom flera olika branscher och har utbildning även inom bland annat förvaltningsrätt, behandling och samtalsterapi.

Hon är gift med en man som avtjänar ett fängelsestraff. Under deras anstaltstid – ja för det är deras tid, inte bara hans – har hon fått lära sig mycket om hur lite stöd det finns för anhöriga till brottsdömda. Hon har också fått lära sig hur mycket fördomar människor har om anhöriga. Därför vill hon bidra till samhällsdebatten med sitt perspektiv och även hjälpa till att stötta andra anhöriga. Hon har även startat organisationen ”Inte bara den som sitter”, som man kan följa på Instagram.

Meeri är en av Kriminalvårdsmagasinets fasta krönikörer, hennes alster publiceras varje söndag.

Publicerad

Prenumerera på Kriminalvårdsmagasinets nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.