Många anställda är rädda för repressalier

Förutom nyhetsrapportering om Kriminalvården, arbetar Kriminalvårdsmagasinet mycket med granskande reportage. Vi låter även anhöriga, intagna och inte minst de som är anställda inom myndigheten att få göra sina röster hörda. Det som jag, i egenskap av nyhetschef, reflekterat över är att ingen av den personal som skriver för oss, vågar stå med sitt namn. Det gäller oftast även de intagna och anhöriga.

Under det dryga år som vi har funnits, har ett flertal kriminalvårdare, klienthandläggare, en larmchef och även en kriminalvårdsinspektör skrivit artiklar till oss där de berättat om hur de ser på sin arbetsplats. Dessutom har vi ett stort antal källor på landets anstalter och häkten som ger oss tips och information om sådant som vi bör belysa och granska närmare. Men inte en enda av alla dessa vill stå med sitt namn.

Vi på Kriminalvårdsmagasinet respekterar naturligtvis detta och vi skulle aldrig avslöja en källa eller en skribents riktiga namn. Anonymitet för de intagna, anhöriga och personal som önskar det, är central i vår publicistiska verksamhet. Inte ens alla på redaktionen vet vilka tipsarna är, jag och chefredaktören är de enda som har koll på allt. Ibland kan en redaktionsmedlem behöva komma i kontakt med en tipsare, men då kollar vi alltid först med källan att det är okej.

Jag vill i detta sammanhang även vara väldigt tydlig med att vi alltid kontrollerar att källorna är de som de utger sig för att vara. Då det gäller kriminalvårdspersonal ber vi ofta om att få se tjänstekortet eller så kollar vi på andra sätt att personen ifråga verkligen är anställd. Detsamma gäller de som säger sig vara intagna. Vi är alltså alltid källkritiska och gör vårt yttersta för att kontrollera att all information är korrekt innan den publiceras.

Men åter till syftet med denna krönika. Skälet som i princip alla anger som grund för att vilja vara anonyma, är att man är rädd för repressalier. Både intagna och personal framhåller oro över att Kriminalvården som myndighet kommer att agera mot dem på ett negativt sätt. En kriminalvårdsanställd som jag talade med inför denna krönika berättade om hur denne vid ett tidigare tillfälle gått till media och att dennes chef, utan att helt säkert veta vem som var källan, ”frös ut och mobbade” personen ifråga. Detta genom att inte besvara e-post, att avboka möten gång på gång, att inför personalgruppen på morgonmöten tala nedlåtande och mycket mer.

Att tala med media är en grundläggande rättighet. Kriminalvården som myndighet borde uppmuntra öppenhet i sin verksamhet. De borde uppmuntra att media avslöjar fel och korruption. Varje avslöjande borde leda till eftertänksamhet och i sin tur till att man gör om och gör rätt. I förlängningen blir myndigheten bättre på att utföra sitt uppdrag.

Att så många ur personalen känner sig tvungna att anonymt vända sig till oss på Kriminalvårdsmagasinet och annan media, är ett misslyckande från arbetsgivarens sida. Hade Kriminalvården hörsammat de problem som många som arbetar klientnära (som det så fint heter), då hade de anställda inte behövt kontakta media.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.