”Jag slutade efter 8 månader”

Det var hösten 2025 när jag kom hem till min sambo överlycklig över att jag hade fått besked att jobbet jag sökt som kriminalvårdare på en klass 2-anstalt, var mitt. Vi firade den kvällen. Jag såg framemot att börja ett nytt jobb och jag hade ställt in mig på att detta skulle bli min karriär, men det tog inte lång tid innan jag förstod att jag inte skulle orka.

På avdelningen där jag placerades fanns en äldre man, låt oss kalla honom för Sven. Detta var en person som jobbat länge inom myndigheten och trodde han kunde allt och visste allt. Ett problem var att mycket han sa var hur det var för tio år sen eller ännu längre tillbaka. Han vägrade ta till sig att reglerna ändrats. Han var också en mansgris. Hela tiden fällde han olämpliga kommentarer. Vissa kollegor (läs en del manliga) skrattade med honom. Andra kollegor låg förläget. Bara jag och en till kvinnlig kollega sa ifrån. Men Sven lyssnade inte  på oss. Han tyckte vi var ”känsliga” och vid ett tillfälle frågade han om jag hade ”lingonvecka” eftersom jag var så känslig. Då var första och sista gången jag gick till kvinspen [kriminalvårdsinspektören reds. anm.] och klagade. Jag skickade även ett formellt epost till kvinpsen.

Vad hände efter att jag klagat? Absolut ingenting! Jo, jag kallades in till kvinpsen som sa att ”Sven kan vara lite olämplig ibland, men ingen annan klagar ju”. Jag sa att jag tyckte ärendet skulle leda till en HR-utredning eftersom jag kände mig kränkt och att mitt epost var en tydlig kränkningsanmälan. Men inget hände. Kvinspen verkade ha tagit ett samtal med Sven, för han lugnade sig i ett par veckor, men sen var det lika illa som innan. Enda skillnaden var att han undvek mig, eller snarare frös ut mig.

Anstalten där jag var präglades av denna typ av tystnadskultur där man sopar allt under matten istället för att ta itu med problemet. En del tongivande kriminalvårdare fick göra som de ville utan repressalier. Mobbning och utfrysning var en del av vardagen. Jag hade självklart även några bra kollegor, men när majoriteten tyst accepterar det som händer utan att säga ifrån, då blir det aldrig förändring.

Jag orkade till slut inte mer. Att gå till jobbet med en klump i magen varje dag är inget någon sak behöva tåla. Jag har efteråt fått reda på att det på många ställen inom Kriminalvården är på ett liknande sätt. Jag hoppas att detta på något sätt utreds och får ett slut, men tyvärr är det inget jag tror kommer hända.

Av: Bianca, före detta kriminalvårdare

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.