”Jag ville inte leva, men fick ingen hjälp”

Mitt liv blev förstört. Jag hade aldrig varit misstänkt för nåt brott. Mitt enda brott var en fortkörning för några år sen. Men plötsligt satt jag i en cell. Häktad med restriktioner. Jag visste först inte vad det betydde, min advokat behövde förklara. Jag skulle inte få läsa tidningar, se på TV, ha besök eller nåt sånt.

Jag tvingades sitta i en fyllecell, inget handfat, ingen toa, bara en madrass och sängkläder. I över en vecka var jag kvar innan jag fick komma till häktescellen. Först när jag blev fri fick jag förklarat att så får dom inte egentligen inte göra. Är man häktad ska man vara i en häktescell. Den lilla, trånga fyllecellen ska man inte vara häktad i. Men det brydde dom sig inte om. Efter fick jag reda på att det inte finns platser, varje rum används. Innan har jag aldrig intresserat mig för fängelse, häkte eller kriminalvård. Det har varit något främmande för mig, nu har det istället blivit det jag är mest rädd förr.

Jag förhördes. Jag nekade till brott. Min advokat gjorde ingen nytta alls. Han var med på förhören. Jag hade ett telefonsamtal med honom, inget annat. Han sa han var upptagen. Han sa han hade många ärenden. Mitt brott var nog inte så viktigt. För mig förstörde det mitt liv. Jag satt i cellen med mina tankar. Helt ensam. Gick på en promenad en gång, men att gå i en liten gallerbur på taket gjorde mig ännu mer deprimerad. Jag låg i min cell, duschade en gång under den månad jag var häktad. Gick ner i vikt, orkade knappt äta.

När jag först kom till fyllecellen frågade nån vakt hur jag mådde. Har jag funderat på att ta mitt liv och andra frågor. Jag sa nej. Men det tog inte många dagar innan det enda jag tänkte på var hur jag skulle få slut på rösterna i mitt huvud. Hur jag skulle få slut på allt.

Jag satt först häktad i ett par veckor. Sen förlängdes det en gång. Ungefär en månad var jag där. Jag var så nära att göra slut på mig själv. Jag tänkte på olika sätt. Låg i min säng och funderade på hur jag bäst skulle göra det. Hur jag skulle kunna göra det så smärtfritt som möjligt. Nån gång sista veckan kom personal in och kollade till mig. Eftersom jag knappt ätit något så tittade någon till mig, men de tyckte visst att jag var okej. Jag ville inte leva, men fick ingen hjälp.

Sen plötsligt en dag knackade det på min celldörr. En vakt sa att åklagaren beslutat att jag ska släppas. Jag ville ringa ett samtal, men det fick jag inte hjälp med. Jag ville få hjälp att komma hem. Det fick jag inte. Plötsligt stod jag på gatan utanför häktet, förvirrad, vilsen. Min mobils batteri var helt dött. Jag fick låna en mobil på av en anställd på ett café. Jag fick tag i en vän som hämtade mig. Sen dess har jag varit sjukskriven.

Trots att det är över ett år sen som alla misstankar mot mig försvann och jag släpptes, har jag fortfarande mardrömmar. Jag drömmer att jag fortfarande är inlåst. Jag vaknar svettig och i min egen säng och tror att jag är kvar på häktet. Jag hoppas att mardrömmarna slutar.

Av: Petter, före detta häktad och oskyldigt anklagad

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.