När rättsstaten sviker, del 1

Jag har alltid varit intresserad av kriminologi. På min fritid brukade jag läsa förundersökningsprotokoll och domar, och där och då fanns det tillit till rättsväsendet och rättsstaten. Det fanns ibland ilska mot myndigheter som inte ingripit tidigare, men de fallen jag läste om var välkända och hade direkta bevis eller indicier som verkligen var bortom rimligt tvivel. Så som många fortfarande tror att det fungerar i praktiken.

Efter min egen erfarenhet är min tillit noll.

Alla otaliga timmar av att läsa paragraf efter paragraf. Studier, rapporter, statistik, utlåtanden av experter inom området men också av rättsväsendet själva och före detta kriminella. Det har gett mig ett perspektiv jag aldrig haft tidigare, en form av ick för stat och myndigheter när de missbrukar sin makt.

När bevisbördan vänds ut och in

Nu blir det personligt. Något jag egentligen lovat mig att inte vara i mina egna texter, för jag vill egentligen lyfta en helhetsbild på hur systemet ser ut. Men när man enbart beskriver strukturella problem förstår många inte hur det egentligen kan gå till. Hur maktlös, liten och förbannad man blir när man vet att rättsväsendet gjort fel. Av vetskapen av hur rättsstaten som egentligen ska vara ett skydd mot godtycke, själv blir godtycklighetens verktyg.

Jag delar detta för att jag vet att det finns många anhöriga därute som känner sig lika maktlösa som jag. Intagna som blir bestulna på år av sina liv på godtyckligt tyckande.

När utredande polis medvetet väljer att inte förhöra nyckelvittnen. När negativa hundsök göms i slasken. När åklagare väljer att utesluta viktig information som talar för oskuld, då har hela rättsapparaten fallerat. Jag kommer aldrig begripa hur man som åklagare med gott samvete kan sova om nätterna när man splittrar en familj. Att beröva en liten tös på enbart fem veckor på sin far. Att ta ifrån den trygghet en relativt nyförlöst kvinna hade i sin man.

Dagen innan första häktningsförhandlingen sa utredande polis till mig i telefon: ”Han KOMMER bli borta i en väldigt lång tid så räkna inte med att han kommer hem på flera, flera, flera år.” Jag grät och grät i den luren, men hade ändå modet att ifrågasätta hur han kunde veta det? Men allt han sa var att min man inte kommer komma hem igen alls.

Bristande bevis

Två dagar och ingenting i utredningen tydde på det polis hävdade. Men de hade bestämt sig. De skulle med all sin makt spärra in honom så länge det bara gick, oavsett hur långt de behövde gå för att se till att det blev så. För vad hade de egentligen? Initialer på en telefon. Initialer som säkert delas med hundratusentals andra individer i Sverige.

Är det verkligen sannolika skäl nog för häktning?

Jag fick bara veta brottsrubriceringen, och jag kunde för allt i min värld inte begripa hur och ännu mindre förstå hur utredare kunde vara så självsäker i att han skulle bli dömd. Men när de gjorde husrannsakan i vårt garage som vi inte varit i på över två års tid, mer än att slänga in en helvetes massa skräp efter flytt till vår nuvarande bostad, så insåg jag att de fortfarande letade efter något som inte fanns.

Bevisets frånvaro, resursernas övervåld

Kanske var de förbannade över att de lagt ofantligt mycket resurser på ingenting? Högst troligt, eftersom de en lång tid efter hans häktning även förföljde mig och barnen med förhoppning om att vi skulle leda dem till vår ”enorma nergrävda rikedom och/eller narkotika” som inte ens existerar.

Kör man verkligen runt i en rutten, gammal, sönderrostad Toyota -05 om man är i den kalibern? Kanske är jag filmskadad som vill tro att människor som livnär sig på kriminell verksamhet både har status och pengar. Typ som de kostymnissar som våldtar vår välfärd och rättsstat varje dag.

Förakt växer fram

När man blir offer för att rättsstaten uppenbarligen begår allvarliga fel växer det fram ett förakt och tvivel man aldrig känt förut.

Tänk att de la resurser på att ha spaning på vårt hem utan att förhöra mig som faktiskt var hemma. När medåtalad uppger i förhör att personen var här för att träffa vårt nyfödda barn som då var en dag gammal. Min bil står utanför. Vart trodde herrarna på grova brott att jag var som nyförlöst? På bårhuset?

Detta kom inte till min egna kännedom förrän jag satt på rättegången. Därmed kunde jag inte göra ett skit åt det. Det var då jag valde att begära ut fup:en [förundersökningsprotokollet reds. anm.] för att förstå hur man kunde strunta i en sådan avgörande sak som att förhöra mig. Jag begriper det fortfarande inte.

Man räknade enbart på min mans ekonomi, att jag hade mellan 96 000 och 150 000 kronor på ett sparkonto under den aktuella händelsen var oviktigt, för de ville måla upp det som att min man hade ekonomiska motiv. Vilket de ändå misslyckades med enbart på hans uppgifter, men att ta till hushållets ekonomi hade slagit ännu större hål på åklagarens linje.

Vi hade hundsök i lägenheten. De gjorde honom till Pablo Escobar över en natt, trots allt. Det står inte med i fup:en men jag kan ge er fan på att det hade stått med om det gett positiva utslag i vårt hem.

Indicier utan substans

Precis som åklagare och utredande polis staplat indicier, har jag som närvarande och anhörig möjlighet att slå hål på varje enskilt indicium de lagt fram. Och tro mig, de gick ofantliga längder för dessa indicier. Inte för att jag är partisk, inte för att det rör min man, utan för att det är sanningen. Men sanningen vill man inte höra när man offrar en familjefar i statistikens namn.

En utredare värd namnet hade sett detta. En åklagare som förhållit sig till oskuldspresumtionen hade släppt honom redan efter att NFC-analysen inte kunde påvisa att det aktuella meddelandet kom från honom. Men istället för att svälja er heder valde ni att jaga små, små fragment för att få honom fälld.

När rykten blir bevis och bevis blir irrelevanta

Ni lyfte ett rykte, ett helt obekräftat rykte från en annan individ i ett helt annat ärende som inte har något med min man och hans rättegång att göra. En person som under förhör erkände sitt beroende av tunga narkotikaklassade läkemedel, något vi fick läsa till oss i ett tilläggsprotokoll. I vanliga fall hade en så kallad pundare inte varit ett tillförlitligt vittne, men nu var den det. För att det var till er fördel.

Helvete, inte ens medåtalades vittnesmål vägde så mycket, för åklagaren lyfte perspektivet att de skyddade honom. Varför och till vilken nytta medåtalad skulle ”skydda” någon fick vi aldrig veta under rättegången. Ingen pekade ut min man. Inget av de hemliga telefonavlyssningarna hos mängder av andra personer lyfte att min man var involverad, hans namn nämndes inte ens.

Ni gav nämndemän och domare så mycket rök tagen ur kontext att de kände sig tvungna att ge en fällande dom. De ogillade två av tre åtalspunkter och det är fortfarande oklart om något meddelande skickades från min mans telefon. Den delen som fick honom fälld är fortfarande inte bevisad. Två instanser senare.

För det hade ju utredande polis redan gjort klart för mig… Han var dömd långt innan rättegången ens börjat.

Systemets kollaps

Sedan undrar hela samhällsapparaten varför det finns ett sådant myndighetsförakt. Är det konstigt när det inte ens är värt att lyfta dessa fel till Högsta domstolen? När det inte finns någon oberoende granskning? När de låser in människor på sannolikhet och magkänsla?

Mitt vittnesmål idag hade vägt skit, för att jag ”sitter på all kunskap” nu. Jag har läst fup:en, jag var på rättegångarna. Men jag var också den enda personen som troligtvis hade kunnat göra skillnad i utfallet. Och jag är övertygad om att jag uteslutits med flit, så att rättsväsendet kan klappa sig själva på axeln för att de låst in ytterligare en ”brottsling.”

Men sanningen är att det är ni inom rättsapparaten som är de verkliga förbrytarna. Och våra barn är de verkliga offren.

”Don’t do the crime if you can’t do the time”

Men när man kan döma på sannolikhet spelar det ingen roll vad du gjort i verkligheten.

Av: Nathalie – som bär rösten för de tystade, anhörig till en i fängelse

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Del 2 publiceras lördag den 23 maj.