Gängkriminell, men enligt vem?

Det låter så himla bra på podiet. Politiker överträffar varandra i att kräva ”hårdare tag mot gängkriminaliteten”. Dyra kostymer, allvarliga miner, käftsmällar om nolltolerans. Regeringen menar att de ska vara tuffast i Europa. Media älskar det och folket nickar instämmande. Men vad fan är egentligen en gängkriminell? Och ännu viktigare, vem i helvete bestämmer det? För svaret visar sig vara att det beror på vem du frågar och det är inte bara problematiskt, det är rättssäkerhetsvidrigt.

Tre myndigheter, tre sanningar, ingen kontroll

En och samma person kan betraktas som gängkriminell av polisen, icke-gängkriminell av domstolen, och återigen super-gängkriminell av Kriminalvården. Det är inte ett hypotetiskt scenario. Det händer varje dag inom den svenska rättsapparaten och det är ingen som verkar bry sig.

Polisen använder ”nätverkskoppling” som ett kartläggningsverktyg. De arbetar med underrättelse, informella listor, spaningsbilder, krypterade chattar och telefonavlyssning. Tröskeln är medvetet låg. Du syns på en övervakningsbild med fel person, hamnar i ett krypterat chattrum, är släkt med någon du inte ens känner eller bor i fel område. Gratulerar, nu är du en del av ett ”nätverk” i polisens system, utan att ha begått ett enda brott.

Dessa listor är inte juridiskt bindande, de är bara spaningsverktyg. Domstolen skiter fullständigt i dem. De kräver riktiga bevis för att ett brott begicks ”inom ramen för ett nätverk som är avsett att begå brott” (BrB 29:2 p.7). Du kan alltså dömas för ett organiserat brott utan att någonsin få stämpeln för det finns ingen juridisk definition av ordet ”gängkriminell”.

Kriminalvården gör sin helt egna bedömning. De som döms till mer än fyra år hamnar på anstalten Kumlas riksmottagningen där allt granskas. Korttidsdömda bedöms lokalt, ofta på polisens obevisade underrättelser, personalens magkänsla, Rusk-formulär och vem du hälsar på i rastgården. Bedöms du ha en koppling eller ledarroll blir det din sanning inom murarna, även om du aldrig dömts för det. Ingen kvalitetskontroll, ingen överprövning.

Grundlagen står i vägen, så man kringgår den

Man kan inte förbjuda gängmedlemskap utan att köra över föreningsfriheten i Regeringsformen (RF 2:1). Du får vara med i Hells Angels, Foxtrot eller Bandidos så länge du inte gör något olagligt. Medlemskap i sig är, än så länge, inte brottsligt.

Istället skärper man straffen för brott begångna ”inom ramen för ett nätverk”. Det låter juridiskt sofistikerat, men det är en jävla chimär. Vad är egentligen ett nätverk? Hur många måste det vara? Hur länge? Räcker en Snapchat-grupp? Sanningen är att det beror på vilken polis som spanar, vilken åklagare som åtalar och vilken handläggare på Kriminalvården som bedömer. Det är ren gissningslek med människors liv som insats.

Politikerna vet att definitionen är luddig. De vet att myndigheterna jobbar efter olika kriterier. Ändå fortsätter de att gapa om ”hårdare tag mot gängen” för att det ger röster. Billig populism på bekostnad av rättssäkerheten – de borde fan skämmas.

EU:s 11 kriterier och Sveriges kreativa tolkning

Enligt EU ska minst sex av elva kriterier uppfyllas för organiserad brottslighet, med fyra obligatoriska. Det ser stringent ut på pappret, men i praktiken är det en gummiparagraf som kan tänjas hur som helst beroende på hur motiverad åklagaren är.

Tre killar från Malmö som säljer amfetamin i sex månader via Snapchat? Organiserad brottslighet. Fem bröder som smugglar sprit? Samma. Två barndomsvänner som gör några inbrott? Potentiellt ett nätverk. Inga stadgar, ingen hierarki, det spelar ingen roll, domen förföljer dig resten av livet.

Indiciestapling – när kaffe blir bevis

Eftersom det inte finns någon juridisk definition tvingas polis och åklagare stapla indicier. Du drack kaffe med en tungt kriminell kompis, likade ett Instagram-inlägg, åkte i samma bil, bor i fel område eller ringde ett nummer som senare användes i brott. Varje sak är helt laglig men tillsammans blir det en ”bild”.

Den bilden används för att övervaka dig preventivt, visitera dig utan konkret misstanke eller avlyssna din telefon. Senaste rapporten nämner runt 50 000 personer med någon form av koppling, en väldigt bred beskrivning av hur många som befinner sig i närheten av miljön, inte vilka som är faktiska brottslingar.

Väl på anstalten kan de neka dig permissioner även om du sköter dig, begränsa kontakten med familj och barn. Du kan inte överklaga, för stämpeln är bara en ”administrativ bedömning”. Ingen rättegång, ingen oberoende granskning. Du är bara… markerad. Och markeringen följer dig som en skugga.

Bevisbördan har förskjutits

I ett normalt rättssystem gäller presumtion för oskuld. Men i den här preventiva världen är det du som måste bevisa att du INTE ingår i ett nätverk. Hur bevisar man att en barndomsvän bara är en barndomsvän? Att man inte visste vad personen skulle göra i bilen två veckor senare?

Underrättelsen är ofta hemligstämplad. Försvaret får inte se den och domstolen kan inte granska den ordentligt. Det blir en rättegång där ena sidan har alla kort och den andra inte ens får se leken. Politikerna applåderar. Det är ”tough on crime”. Men det är inte rättvisa, det är godtycke klätt i lagens språk.

Från rehabilitering till förvaring och självuppfyllande profetia

Det mest skrämmande är hur Kriminalvården har blivit ett verktyg för isolering snarare än återanpassning. De som hamnar i periferin drabbas värst, du som aldrig var riktigt ”inne” men ändå stämplades. Du som hade en chans att börja om, men ju längre du sitter utan permissioner, utbildning eller kontakt med omvärlden, desto mer institutionsskadad blir du.

När du väl kommer ut har du inget förtroende kvar för samhället. Myndigheterna har behandlat dig som gängkriminell hela tiden så varför inte bli en på riktigt? Det är en självuppfyllande profetia. Kriminalvården skapar exakt de hårdare, bittrare och mer isolerade kriminella de påstår sig bekämpa.

1% är 1% för mycket

Låt oss vara extremt generösa och säga att bara 1% av alla nätverksstämplade faktiskt inte tillhör något nätverk. Det låter inte mycket, men det handlar om hundratals människor som sitter isolerade i år, nekas permissioner och förlorar kontakt med sina barn på grund av en titel de aldrig valt.

Vad tror ni händer med deras syn på rättsstaten, polisen och politikerna? Det har skapats hat och det hatet sitter i cellen nu och får år på sig att växa. Det kommer ut starkare och mer destruktivt än någonsin. Ni tog en människa som kanske hade en chans och begick karaktärsmord genom systematisk dehumanisering.

Vet inte vad vi håller på med

Alla partier har sin ”lösning”. Moderaterna vill ha nolltolerans, Sverigedemokraterna utvisning utan domstol, Socialdemokraterna fler poliser som gör mer av samma gissningar. De andra pratar om arbetslinje eller rättssäkerhet men vågar inte stå emot när väljarna är rädda.

Alla pratar, men ingen frågar: Vem granskar bedömningarna? Vad händer med dem som stämplas fel? Det ger inga röster att erkänna att systemet skapar fler kriminella än det rehabiliterar. Så istället gapar de om hårdare tag och tuffast i Europa. När nästa person skjuts på öppen gata pekar de på varandra och skyller på att den andra sidan är för mjuk. Ingen erkänner att problemet är att vi inte vet vad fan vi håller på med.

Istället för att bara jaga nätverkskopplingar borde vi titta på vad som göder dem, en stenålders narkotikapolitik som skapar miljardsvarta marknader, ett skolsystem som sorterar ut tusentals unga, segregation som bygger parallellsamhällen och avhopparprogram som inte fungerar. Att eventuellt strypa CSN-lån för nätverksmarkerade är som att släcka eld med bensin.

Så vad fan bör vi göra?

Jag har ingen enkel lösning. Men en bra början vore att sluta döma människor på magkänsla och association, sluta låta olika myndigheter ha tre olika sanningar om samma person, och sluta kalla åratal av isolering för ”rehabilitering”. För då bekämpar vi inte gängkriminaliteten, vi tillverkar den. Med våra skattepengar, i vårt namn.

Så nästa gång en politiker står på podiet och lovar ”hårdare tag mot gängen”, ställ dig upp och fråga:

”Enligt vem är de gängkriminella?”

”Vilka bevis har ni?”

”Hur vet ni att era listor är korrekta?”

”Vad händer med de som stämplas fel?”

”Hur många procent av de nätverksmarkerade har faktiskt fått en rättvis prövning?”

Och när de börjar prata om operativa skäl, sekretess och att de inte kan avslöja metoder, då vet du att de inte har kontroll.

För just nu är svaret på frågan ”Vem är gängkriminell?” följande: Den som polisen tycker, eller Kriminalvården, eller ingen av dem. Det beror på.

Och det är fan inte bra nog.

Inte i en rättsstat.

Inte i ett land som påstår sig värna om mänskliga rättigheter.

Inte i Sverige.

Av: Nathalie – som bär rösten för de tystade, anhörig till en i fängelse

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.