Gästkrönika

När har man sonat sitt brott?

Publicerad 2026-03-07

En lärare som tidigare arbetat inom Kriminalvården, funderar kring ett stort problem: de som släpps från fängelse fortsätter ofta att indirekt straffas i det fria.

När jag arbetade som lärare på en anstalt märkte jag att många klienter läste företagsekonomi. När jag pratade med en av de intagna om det, sa han:

“Du tror väl inte vi får några jobb när vi kommer ut? Med en flera år lång lucka på våra cv?” och menade på att det enda säkra sättet att få arbete var att starta eget.

Tanken hade inte slagit mig innan. Kanske var jag naiv, men jag hade inte tänkt på följderna av ett fängelsestraff på det sättet. Jag tänkte mest att man var fri när man gick ut genom grindarna (jag tänker inte ens gå in på utsluss, frivården och de bitarna nu).

Av olika anledningar behöll jag kontakten med några av de intagna när de muckade och även efter jag slutade inom Kriminalvården. Två av ungdomarna hjälpte jag till att få in på Vux (tidigare Komvux reds. anm.) och de hade inte så långa straff så där löste det sig bra. Den ena av dem är nu systemutvecklare. Hans studieframgång är inget jag har någon del i utan han tröttnade på sitt kriminella liv och gjorde något åt det. Den andre vet jag inte vart han tog vägen efter Vux.

En av de “vuxna” blev jag lekmannaövervakare åt och honom har jag fortfarande kontakt med. Han hade ganska många år på anstalt och fick svårt att hitta ett arbete. Till slut var det en vän till honom som startade en firma bara för hans skull och på det sättet kom han ut på arbetsmarknaden igen och det fungerar bra.

Dessa två verkar dock tyvärr vara undantag. Jag har hört av andra att klienterna har en tendens att komma tillbaka till anstalterna efter ett tag på utsidan. Har man ingen meningsfull sysselsättning och regelbunden inkomst förstår jag att det blir lockande att fixa pengar på andra, mindre lämpliga, sätt. Att få ett jobb är en förutsättning för att man ska kunna klara sig efter frigivning. Om det tidigare avtjänade straffet hela tiden ska hindra den frigivna från att få jobb, då kommer det till slut innebära återfall.

Så vad kan man göra åt det här? Hur länge ska man behöva få meddelande om att “arbetet har tillsatts av annan sökare” på grund av sin kriminella bakgrund? Finns det ens något man kan göra? Samhället måste fråga sig om de vill att de som friges ska återgå till ett normalt och laglydigt liv eller om det ska fortsätta straffas för alltid. För om det är fortsatt straff som gäller, då kommer återfallen aldrig att minska.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Åsa Wessand är gymnasielärare och författare. I sin skönlitterära debut ”Åren flyger förbi, men dagarna går långsamt”, har hon hämtat inspiration från sina år som lärare inom Kriminalvården.

Publicerad

Prenumerera på Kriminalvårdsmagasinets nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.