”De behandlade mig som en människa”

Jag har varit in och ut på kåkarna under många år. Hade en gång i tiden ett bra jobb och en bostadsrätt, familj och annat, men jag förlorade allt till missbruket. Nu har jag lyckats bli ren igen, hoppas bara det håller i sig, för jag har varit ren förr. Men jag tar en dag i taget. Men det är inte därför jag skriver, utan för att jag under min senaste, och förhoppningsvis sista häktning, för första gången inte behandlades som ett smutsigt djur.

På andra häkten struntade plitarna i mig, de låste in mig och jag fick inte duscha på flera dagar trots att jag spytt ner mig själv. Jag tvingades leva i min egen misär. Jag kan berätta så mycket skit om vad jag gått igenom. Och visst jag är en missbrukare, men ingen förtjänar att behandlas som jag gjort varje gång.

När jag kom till häktet i Nyköping så hade jag abstinens. Allt var som en mardröm och jag förväntade mig att tvingas plågas igenom allt helt själv, som det alltid varit innan. Men denna gång brydde sig någon. Och dessa någon var faktiskt kriminalvårdare, observera att jag inte skriver plitar här, för dessa vårdade faktiskt.

Jag spydde som vanligt ner mig nästan direkt, men så fort det upptäcktes togs jag till duschen och fick nya kläder. Sen tittade de till mig med jämna mellanrum. De skickade in nån från kyrkan eller om det var någon grupp, kommer helt ärligt inte ihåg för jag mådde så kasst. Men personal såg alltså till att nån kom och pratade med mig, trots att jag nog bara avvisade vem det nu var som kom in. Nån kriminalvårdare kom med vatten till mig när jag låg i fosterställning och bara skakade.

Kriminalvårdarna visade empati och de behandlade mig som en människa. Mycket är skit inom Kriminalvården, jag har upplevt saker som inte ska få förekomma inom nåt som är statligt. Men jag vill också visa på den ljusglimt som ibland finns även i mörkret och för mig var ljusglimten min tid på häktet i Nyköping.

Av: Anders, tidigare häktade på anstalten Nyköping