Anstalten Kumla fyller 60 år – ”mer än bara murar”

På utsidan av Kumla syns taggtråd och bevakningstorn, en tydlig påminnelse om att detta inte är vilken byggnad som helst. Här ligger Sveriges största och mest bevakade fängelse.

Kumla har blivit en symbol i svensk kriminalpolitik. För vissa är namnet liktydigt med hårdhet och fångenskap, för andra en arbetsplats präglad av engagemang och tron på förändring.

Från 1965 till 2025

När Kumla slog upp portarna 1965 stod 435 platser redo. Uppdraget var tydligt: här skulle landets mest riskfyllda intagna samlas. De som kunde rymma, fritas eller som inte fungerade på andra anstalter.

I dag är siffrorna helt annorlunda. Enligt Kriminalvårdens hemsida finns här 721 intagna och omkring 800 anställda. SVT har uppgett över tusen. Oavsett siffra så är Kumla idag ett helt samhälle innanför murarna, en plats där den högsta säkerhetsnivån, klass 1, möter rehabilitering.

– Den stora frapperande skillnaden är numerären. Närmare 800 intagna och nästan 1000 medarbetare, det var otänkbart på 70-talet, säger kriminalvårdschefen Jacques Mwepu.

Rymningar som blev historia

Trots murar, taggtråd och bevakning har Kumla aldrig varit helt rymningssäkert. Tvärtom har några av Sveriges mest omskrivna flykter skett härifrån.

1972 lyckades 15 intagna ta sig ut i en massrymning som satte djupa spår i Kriminalvården. Än idag är det oklart hur en av fångarna fått tag på den nyckel som gjorde rymningen möjlig.

På 1990-talet var det Ioan Ursut, ”mästerrymmaren”, som prydde löpsedlarna när han flydde från Kumla, efter tidigare rymningar från både Hall och Norrköping.

Och 2004 inträffade den senaste omskrivna fritagningen. Tre män tog sig fram till murarna, beväpnade med automatvapen. Två intagna hoppade över stängslet, en tredje stod kvar på murkrönet med vapnet i handen. Instruktionen från centralvakten var glasklar: ingrip inte. Situationen ansågs för farlig.

Händelsen blev en väckarklocka. Säkerheten förstärktes ytterligare, skalskyddet förbättrades och bemanningen ökade både på avdelningar och rastgårdar. Sedan dess har ingen lyckats rymma eller fritas från en anstalt med säkerhetsklass 1.

En arbetsplats innanför murarna

För allmänheten är Kumla ett mytomspunnet fängelse, ofta beskrivet som en bunker. Men innanför murarna är bilden mer komplex. Här finns verkstäder, utbildningar, behandlingsprogram och en vardag där personalen möter både risker och möjligheter.

– Jag ser dedikerade och engagerade medarbetare som löser uppgifter på avdelningarna med entusiasm och tron på förändring hos intagna, säger Jacques Mwepu. Men jag ser också den frustration som växer av hot, otillåten påverkan och våld mellan intagna.

Att arbeta på Kumla innebär att balansera mellan säkerhet och behandling. En vardag där varje beslut kan få långtgående konsekvenser. Men vardagen rymmer också sådant som sällan syns i de officiella rapporterna. Nyligen fick en kvinnlig anställd på Kumla sparken efter att ha skickat lättklädda bilder till en intagen man. Händelsen är inte unik. Enligt en erfaren kriminalvårdare som Kriminalvårdsmagasinet talat med finns det ett mörkertal av olämpliga relationer.

– Jag har arbetat som kriminalvårdare i en massa herrans år och det är många gånger jag pratat med en kollega om olämpligt beteende, om hur fel det är. Det leder inte alltid till relationer, men jag har sett många vikarier som kommer in på sommaren och flirtar med klienterna. Av allt jag sett och hört, så finns många fler olämpliga relationer än som kommer fram, säger kriminalvårdaren, som menar att en åldersgräns på 25 år skulle kunna minska problemen.

Kriminalvården understryker att fallen inte är omfattande i relation till de cirka 20 000 anställda och tusentals intagna. Men samtidigt konstaterar myndigheten att det varje år förekommer ett antal otillåtna relationer. I rekryteringsprocessen försöker man upptäcka tendenser, till exempel hos kandidater som visar stort behov av bekräftelse eller spänning.

Kritiska ögonblick och framtida trendbrott

Att leda en anstalt som Kumla innebär att ständigt balansera mellan makt, ansvar och tillit.

– Jag har lärt mig vikten av att leda med kraft och empati, säger Mwepu. Kraft innebär att vara konsekvent och gå från ord till handling. Empati är att väga varje beslut mot hur det påverkar människor och verksamheten.

Som chef har Mwepu haft sina prövningar, det finns många händelser som påverkat honom. Men just 2020 är ett år som sticker ut särskilt.

– När vi satte igång med dubbelbeläggning i snabb takt fick det tydliga konsekvenser för verksamheten.

Han reflekterar också över möjliga förändringar som väntar i framtiden, speciellt när det snart kan bli aktuellt att låsa in barn.

– Om vi så småningom kommer att inrätta en barn- och ungdomsavdelning på Kumla blir det ett trendbrott som går till historien.

”Hårdare och mer våldsamt”

Kriminalvårdsmagasinet har även talat med en intagen som suttit totalt 9 år på Kumla i tre olika omgångar.

– Kumla har många minnen för mig. Första gången jag satt där var i mitten av 90-talet, då fanns inget el-stängsel. Muren var grå på den tiden. … Väldigt mycket har förändrats under mina år på fel sida lagen. Förr fanns tjuvhedern kvar, då hoppade inte flera personer på någon, utan allt avgjordes man mot man. Aldrig skulle man stjäla från en medfånge. Det Kumla jag lämnade för sista gången 2021 var hårdare och mer våldsamt. Nån tjuvheder fanns inte kvar. Träningsmöjligheterna var nästan borta. Och dubbelbeläggningen ändrade allt, celler som var till för en person byggdes om för två. Sånt leder till mer bråk, mer hot och massa annan skit.

”Mer än bara murar”

60 år efter öppningen är Kumla mer än bara murar och säkerhetssystem. Det är en plats där kriminalpolitiken blir konkret, i mötet mellan intagna, personal, hot, vård och behandling.

– Det som Kumla aldrig får förlora är vårt äkta engagemang för behandling och viljan att bidra till intagnas förändring, säger Jacques Mwepu.

Behoven inom Kriminalvården fortsätter att förändras. Antalet intagna ökar och trycket på platser är stort. Samtidigt är Kumla fortsatt navet i svensk kriminalvård, en plats för de mest riskfyllda klienterna, men också en arbetsplats för tusentals.

Frågan är vilken roll anstalten får de kommande 60 åren. Klart är att myten om Kumla lever vidare, men att vardagen innanför murarna består av betydligt mer än bara taggtråd och bevakningstorn.