”Det ser mörkt ut”

Jag började som vikarie för mer än tio år sen. Sen blev jag fast anställd. Blev klienthandläggare och idag är jag kvinsp [reds. anm. kriminalvårdsinspektör]. Jag har sett och upplevt det mesta. Även om jag tycker om min arbetsplats så är jag besviken över hur Kriminalvården har utvecklats.

När jag började var muren mellan klient och kriminalvårdare betydligt lägre än den är idag. Det gick att diskutera med klienterna. Idag är muren mycket högre och många klienter har ett starkt inneboende hat mot Kriminalvården. Jag förstår dom delvis. Utvecklingen inom Kriminalvården har lett till dagens situation.

Kraven på att bli kriminalvårdare är mycket lägre idag än de var förr. Är man inte dömd för något så får man anställning lätt. Jag har själv hållit i ett stort antal anställningsintervjuer och idag har jag instruktioner att anställa alla som ”inte är direkt olämpliga”. Kollegorna som arbetar med klienterna är alltså inte alltid de mest lämpade.

Dessutom har dubbelbeläggningen gjort att anstaltsklimatet blivit hårdare. Antalet hot- och våldsincidenter, både mellan intagna och mellan klienter och vårdare, har ökat mycket de senaste åren.

Överbeläggning och personalbrist har lett till att rehabilitering inte kunnat erbjudas i samma omfattning som tidigare. Det är brist på psykologer. Vi har inte samma möjligheter att ge alla klienter programverksamhet, trots att de behöver det. Vi kan inte ens erbjuda alla klienter sysselsättning.

Vårt motto är ”Bättre ut”. Jag kan erkänna. Just nu misslyckas vi med vårt uppdrag. De flesta av klienterna som friges kommer inte bättre ut. Hoppas att vi snart kommer på rätt spår igenom. Men det ser mörkt ut.

Av: Erik, kriminalvårdsinspektör på en säkerhetsklass 2 anstalt.