Kriminalvårdens lögner

En intagen på en klass-1-anstalt hade fått sin gravida sambos besökstillstånd indraget till följd av att vakter misstänkt henne för insmuggling. Problemet med dessa anklagelser är att det omöjligen kan ha varit så, detta eftersom internen ifråga fick sitta på en så kallad tulltoalett efter besöket. Han kan alltså bevisligen inte ha smugglat in någonting. Ändå väljer anstalten att ta bort obevakade besök av hans sambo eftersom man anser det finnas en framtida icke-konkretiserad risk för att något otillåtet smugglas in. Men vari denna risk ligger vill inte beslutsfattaren klargöra, beslutet är nämligen väldigt vagt formulerat. Rimligen bör fången kunna sättas på en tulltoalett även i framtiden för att till 100 % säkerställa att ingen insmuggling sker.

I ett försök att hitta en lösning på problemet så fördes en dialog med olika tjänstemän, de ville ha en påvisad drogfrihet. Ansvariga vid anstalten la då fram att fången skulle lämna två negativa urinprov och därefter kunde han få tillbaka obevakade besök. Internen gjorde vad som krävdes av honom, men då menade ansvarig beslutsfattare att han skulle lämna ett tredje. Naturligtvis blev den intagne lite irriterad, men valde ändå att uppfylla det utökade krav som ställdes. Nu var alltså samtliga av anstaltens villkor uppfyllda, vilket rimligen borde innebära att han skulle återfå obevakade besök av sin gravida sambo, eller?

Internen skrev enligt de instruktioner han fått en anhållan om att få tillbaka obevakade besök. Men när beslutet kom så var det ett avslag. Här har en fånge alltså i förväg frågat vilka krav anstalten ställer, han uppfyller dessa men får ändå ett avslag.

Men är det inte bara så att den intagne missuppfattade vad som utlovats? Nej, så är inte fallet. Den vakt som skötte den huvudsakliga kommunikationen med behörig beslutsfattare uppfattade det precis likadant – alltså att när först två, och sedan tre, urinprov lämnats skulle obevakade besök återinföras. Men så blev alltså inte fallet. Någon i maktställning har alltså gett löften, men sedan valt att bryta mot dessa – kan det kallas något annat än maktmissbruk?

I detta fall belyses en viktig rättssäkerhetsfråga, nämligen i vilken omfattning en fånge kan lita på det som sägs av vakterna. Den aktuelle internen kunde uppenbarligen inte förlita sig på att den överenskommelse som slutits skulle hållas. Men vad kan han göra åt saken? Inte mycket. Visst, han har överklagat och gått vidare på andra sätt, men i slutändan är alla fångar i händerna på vakterna – är det då inte rimligt att de ska hållas ansvariga för vad de säger och gör? Det tycker i alla fall jag.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.