Balansen mellan säkerhet och medmänsklighet

Alla årets dagar låser Kriminalvårdens anställda in människor som gjort fel. För personalen är det en ständig balansgång, att skydda samhället och samtidigt se individen som verkställer sin dom, frihetsberövad.

Ibland uttrycker klienter att ord och förklaringar inte spelar någon roll, att man upplever sig bli behandlad som ett djur och att ingen förstår. Den känslan, att inte bli sedd som människa, är smärtsam och påminner om varför respekt är viktigt.

Varje människas berättelse är unik. Tidigare erfarenheter, trauman och livsval visar sig i vardagen på olika sätt, lika olika som snöflingor som faller mot marken, likadana, men ändå helt egna. En person kan reagera aggressivt på minsta antydan till kritik, inte för att hen vill, utan för att minnen väcks till liv. En annan kan dra sig undan, tyst och till syntes ointresserad, men ändå längta efter att bli sedd och lyssnad på.

Anstalter är fulla av regelverk, övervakning och kontroller, som följer de dagliga rutiner, vecka efter vecka, år efter år. Varje beslut måste ta hänsyn till säkerhet och ordning, men glöm aldrig att bakom varje regel finns det individer som måste förhålla sig till dem. Det är en balans som inte alltid syns på utsidan, men som formar både individer och miljöer på insidan. Vissa anser att regler följs för slaviskt och vissa upplever att det snälltolkas i allt för stor utsträckning. Båda lägren, finns hos samtliga på en anstalt, anställda och klienter. Detta ger återkommande samtal om vad som är rätt och fel.

Att arbeta med säkerhet och humanitet kräver ständig reflektion. Det kräver mod att hålla blicken både på individnivå och på helheten, att vara vaksam och prioritera rätt, även under krävande situationer.

Och ändå, trots alla regler och rutiner, finns det stunder som visar varför arbetet är viktigt, när någon som tvivlat på att någon bryr sig plötsligt delar något om sitt liv, eller när ett samtal öppnar nya insikter och möjligheter. Det är dessa stunder som visar att säkerhet och medmänsklighet kan förenas.

Detta är en svår balansgång, kriminalvårdarens auktoritet och empati behöver befinna sig i millimeterrätt precision, för om människan bakom murarna glöms bort, vad skyddas egentligen?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.