”Låt oss få träffa våra anhöriga utan att bryta revben”

Har tidigare skrivit om tillgänglighet, och då främst om den psykiska tillgängligheten på vårt avlånga lands olika kåkar. Hinner med några siffror och procenttal som en liten vink om hur det förhåller sig. Siffrorna jag har är från 2024, och det finns nog inga färskare.

NPF-diagnoserna beräknas till att cirka 25% av de intagna på våra kåkar har diagnostiserats med ADHD. Vissa studier pekar på att siffran kan vara ännu högre, men jag vill inte gå vidare där då det finns ett par saker jag har svårt för, nämligen ”killgissningar” och ”mörkertal”, vilka har ungefär samma innebörd som jag ser det.

Psykisk ohälsa generellt: Kriminalvården beskriver förekomsten av psykisk ohälsa som varande i en ”skrämmande omfattning”. Studier visar att 70–80 % av de intagna kan lida av någon form av psykisk problematik, ofta i kombination med missbruk.

Allvarliga psykiska störningar: Internationella och svenska uppskattningar indikerar på att ungefär en av sju intagna (ca 14%) har en allvarlig psykisk störning, såsom psykos eller klinisk depression. Det innebär med 2024-årssiffror i oktober följande i runda tal:

• cirka 2050 personer med ADHD
• cirka 1150 personer med allvarliga psykiska störningar

Vill inte verka negativ, men jag antar att man kan räkna ut med rumpan och en krita att det inte blivit bättre och inte heller kommer bli det med nuvarande människosyn inom politiken och myndigheten.

När det gäller fysiska funktionsvariationer så finns det inga sammanställda officiella siffror över det totala antalet interner som är berörda. Men att det finns ett inte försumbart antal, kan nog konstateras. I detta sammanhang kan man begrunda att Kriminalvården endast har ett begränsat antal platser som är fysiskt anpassade för personer med rörelsehindersvariationer (t.ex. rullstolsburna).

Anstalten Skänninge och vissa avdelningar på Kumla och Hall nämns ofta i sammanhang där tillgänglighet krävs.

Åldrande population: En indikation på behovet av särskilt anpassade platser är den åldrande populationen. Per den 1 oktober 2024 var ca 4% av de intagna (drygt 300 personer) 60 år eller äldre. Denna grupp har statistiskt sett ett högre behov av anpassningar för fysiska besvär och nedsatt rörlighet.

Det finns dock vissa problem med statistiken. Kriminalvården samlar in data till sitt journalsystem (PMO), men denna statistik används sällan för att redovisa förekomsten av fysiska funktionshinder på aggregerad nivå i offentliga rapporter (aggregerad nivå = begreppet avser data som sammanställts från individuella källor till en helhet, ofta i form av statistik eller genomsnitt för att ge en överblick).

Överbeläggningen skapar stora problem. Enligt lag skall Kriminalvården placera intagna så att deras behov av vård och stöd tillgodoses, vilket inkluderar fysisk tillgänglighet. Vid kraftig överbeläggning (som nu ligger långt över 100 % i anstalt) har dock myndigheten vittnat om svårigheter att hitta optimala placeringar för klienter med särskilda behov.

Myndigheten Kriminalvården påstår att de kontinuerligt arbetar med den fysiska tillgängligheten på sina anläggningar. I vilken omfattning detta verkligen stämmer är inget jag kan kontrollera.

Efter att ha snärjt in mig i statistik och procenttal med en stor spännvidd, tänkte jag avsluta med att dela med mig av en personlig betraktelse runt den resa som nu är inne på sitt tredje år. Sitter själv i stol (permobil) efter att ha valt fel föräldrar vid tillkomsten och belönades med en ärftlig muskeldystrofi, och efter ett hjärtstopp 2011 så var det färdigt med gåendet. Under resan med min son har det varit klass 1 och klass 2 så här långt.

Min uppfattning ur ett anhörigperspektiv är ganska klar, det är mer ordning och reda på klass 1. Inte felfritt, men lite mer av att peka med hela handen och ganska förutsägbart och tydligt. Dock ett underbetyg när det avser tillgängligheten. Och anstalten jag avser är då anstalten Tidaholm.

När det gäller anstalter av säkerhetsklass 2, så är det mer beroende av vem som arbetar för dagen enligt min upplevelse. Skillnaden mellan anstalterna kan naturligtvis också bero på en allt snabbare överbeläggning, och en allt större genomströmning av personal. Det är ingen enkel uppgift att arbeta på en anstalt och min övertygelse är att utbildningen måste bli mycket bättre!

Förstår att det är en svår grupp att arbeta med, och det var också därför jag tog mig tiden och utrymmet att beskriva utmaningarna inledningsvis.

”Plitens” yrke måste uppgraderas radikalt om inte detta skall sluta riktigt illa! Då menar jag inte bara utbildningsmässigt utan också i lönekuvertet! ”Pliten” utsätts för svåra prövningar allt oftare och behöver därför både uppmuntran och bekräftelse i sin roll som ”assistent” till dem de är satta att hjälpa till ett bättre liv!

Nu skall jag avsluta med att berätta varför. Det sägs att ”man förstår det man ser”. En vit käpp och/eller en ledarhund, aha! Någon som har problem med synen. En person som gestikulerar med händerna eller lämnar fram en lapp, aha! Kan inte tala.

Sen har vi de som inte kan gå. En person i rullstol eller i en permobil med sex fjäderutrustade hjul och en sittdyna som är luftfylld, och till det så utrustad att den med lätthet blir en bår, aha! Eller en person som inte kan gå eller stå, och dessutom verkar ha ett skört och trasigt skelett. En sådan människa, för det är en människa vi pratar om, kan vi inte sätta i en duschstol eller i en transportstol under 2 till 4 eller 5 timmar beroende på besökslängd. Vi kan inte heller ha en duschstol utan uppfällbara armstöd eftersom människor som inte kan resa sig inte kan förflyttas på annat sätt än i sidled.

En sådan människa kanske också behöver uträtta ett behov på en toalett, då dyker tre problem upp.
1) När du ringer på klockan kan det dyka upp någon efter ett par minuter, eller så tar det en kvart. Det kan också vara så att man får ringa på klockan igen och tvingas möta samma röst igen som svarar ”vi kommer när vi har tid”. Det är då man väntar fem minuter till och trycker på klockan igen, sedan berättar man att man har för avsikt att skita i termosen. Men det har jag inte behövt göra ännu.
2) Duschstolen är större än dörrhålet i besöksrummets toalett och där kommer man inte in alls.
3) Om vakten ändå skulle ta sig till besöksrummet och öppna för en färd till en ”handikapptoa”, ja då går det MÖJLIGEN att ta sig ned till toastolen, men du kommer inte upp igen för att det inte finns några uppfällbara armstöd. Och i detta exempel är det anstalten Skänninge jag avser.

Alla ni som sitter i stol och eventuellt läser mina långa rader vet precis, på samma sätt som all fängelsepersonal som har en funktionsnedsatt anhörig.

Bara några siffror till, och tack för ditt tålamod! I Sverige beräknas cirka 18% av den vuxna befolkningen vara anhöriga, som ger vård hjälp eller stöd till en anhörig. Det innebär 1,3 miljoner människor och därför kan jag utan att chansa säga att personalen vet. Ungefär 20% av befolkningen har någon form av funktionsnedsättning, permanent eller tillfällig. Ungefär 1 till 1,5 % har en intellektuell funktionsnedsättning, och du kanske minns vad jag skrev här ovan? ”Man förstår det man ser”. Ja då blev det än svårare. För där finns runt 50 000 föräldrar som sliter och stöttar för att deras barn skall få ett värdigt liv.

Utifrån det jag nu delat med er i form av siffror och procenttal finns att hitta på nätet via Socialstyrelsen eller anhörigföreningar och så vidare. Att jag delar med mig av min egen skit är ett val för att jag så önskar en förbättring inom ett område som inte ens skulle vara ett problem.

Det är inte så här att detta inte går att lösa. De har sina bågar och de har sina spadar, de har därutöver sina narkotikahundar. De kan också kontakta arbetsterapeuten på aktuell ort och få hjälp med lösningar. De kan också prata med vilka anhörigföreningar som helst och få hjälp.

Är säkerheten viktig? Absolut! Men det är inte ett argument för den kränkande behandling många av oss utsätts för vid nästan varje besök. Vi har en ganska tuff biljett utan utmaningarna från en myndighet som inte tar det ansvar fullt ut som kan förväntas av dem.

Låt oss få träffa våra anhöriga utan att bryta revben eller tvingas till tårar när vi genomlever de svåra stunder som det faktiskt innebär att ha en anhörig i statligt förvar. Tack för att ni stod ut med mig och ett extra tack till de som måste ta sig an denna text och hitta ett sätt att publicera den på.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.