Mellan grå och blå

Föreställ dig ett rum. Sterilt. Avskalat. Ett sådant rum som inte bjuder in till samtal, än mindre till förtroende. Luften känns stillastående och du noterar instinktivt var dörren är – ifall du snabbt skulle vilja ta dig därifrån. En röst ber dig tänka på din mörkaste hemlighet. Det där som skaver. Det som gör ont att ens snudda vid i tanken.

Dörren öppnas. En främmande person kliver in. Någon du aldrig tidigare mött och, om du fått välja själv, kanske aldrig hade valt att anförtro dig åt. Personen sätter sig mittemot dig och ber dig berätta. Inte bara antyder – utan signalerar att hen redan vet.

Hur stor är din lust att dela med dig? Min hade i den situationen varit obefintlig. Förmodligen känner du detsamma. Ändå är det just den förväntan som finns – att man ska orka prata om det som kanske gör mest ont.

Det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att jag och mina kollegor inte alltid är de som inger förtroende, vi är trots allt de som ska hålla klienterna inlåsta. Vi är inte alltid de personer någon själv hade valt att öppna sig för. Och ändå står vi kvar. Vi försöker visa att vi förstår att det är svårt att öppna upp sig och att situationen är svår.

Att be människor sätta ord på det svåraste. Att be dem stanna kvar i det de helst vill fly ifrån. Att navigera mellan förnekelse, rationalisering, skam och ilska – och ibland möta en brutal, ofiltrerad ärlighet som slår undan andan. Samtalen är sällan förutsägbara. De uppstår när man minst anar det. Och när de väl kommer finns ingen pausknapp.

Vi matas dagligen med rubriker, dokumentärer och poddar om kriminalitet. Nyfikenheten är mänsklig – en vilja att förstå det som skrämmer. Men det är lätt att konsumera berättelser när de paketeras med dramaturgi och speakerröst. Blir det för obekvämt kan vi trycka på paus, byta kanal eller lägga undan tidningen. På insidan finns ingen sådan möjlighet. När sanningar uttalas måste de tas emot. Direkt. I mötet. Vissa av oss som jobbar är bra på detta, andra klarar inte av det alls.

Bakom taggtråden – och senare under den villkorliga frigivningen – pågår ett arbete som sällan får några rubriker. Ett arbete som handlar om att minska risken för återfall, bryta destruktiva mönster och våga stanna kvar i det obekväma tills något annat kan börja ta form. Kanske är det just där hoppet finns, inte i rubriken, inte i dramatiken, utan i det sköra ögonblick när en människa slutar fly från sanningen och vågar stå kvar i den.

Ett brott som kan ha släckt ett liv. Ett barn som får växa upp utan en förälder. En familj som bär en skuld de själva inte orsakat. Listan är lång. Konsekvenserna svåra att greppa. Ett brott, drabbar alla, på olika sätt, om du har en koppling till någon som på något sätt är inblandad, såväl klient som brottsoffer och anhöriga, på båda sidor.

Ibland undrar jag om allmänheten förstår att förändring inte sker i poddstudior eller i kommentarsfält. Den sker i mötet. I tystnaden mellan två meningar. I ögonblicket när en människa, trots allt, väljer att berätta – och ta ansvar. Arbetet med att bryta mönster, minska återfall och bära det som är svårt nog att uttala sker i det tysta. Utan dramaturgi. Utan applåder.

Och kanske är det just därför samtalet är så viktigt. Att kunna hantera och diskutera även de allvarligaste av brott. Och det är i dessa samtal som vi, som är anställda inom Kriminalvården, verkligen måste inse att det är skillnad på gärning och gärningsman, annars kan vi inte rehabilitera. Vi måste våga tro på förändring.

Det som verkligen förändrar liv får sällan rubriker – men det är där, i det tysta arbetet – i samtalet – som framtiden kanske avgörs.

Av: Kim, mångårig kriminalvårdsanställd

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.