”Om man inte har blivit JO-anmäld, då är man inte kriminalvårdare på riktigt?”

Vid en enkel sökning framkommer följande:

”Justitieombudsmannen (JO) är en oberoende myndighet i Sverige som har till uppgift att övervaka att myndigheter och tjänstemän följer lagar och regler i sitt arbete. JO granskar särskilt hur myndigheterna hanterar enskildas rättigheter och skyldigheter i förhållande till det allmänna.”

Känner du, precis som jag, att du vill läsa den beskrivningen en gång till? För rubriken till min krönika går inte alls ihop med JO:s uppdrag. Har du inte gjort fel så är du inte kriminalvårdare på riktigt? Vänta nu…

Det här uttrycket behöver suddas ut. Det borde aldrig användas och, om du frågar mig, förbjudas. När det började användas vet jag inte, och inte heller i vilket syfte. Kanske var det från början ett skämtsamt sätt att säga att man som kriminalvårdare var trygg i sitt yrkesutövande, säker på att man följde lagar och regler – och därför inte fruktade granskning från en oberoende myndighet.

Men vi återgår till verkligheten. Till dagens situation.

Kriminalvården arbetar tillsammans med polis, åklagare och domstolar för att öka tryggheten i samhället. I samband med detta behöver myndigheten anställa mycket personal på mycket kort tid. Den nya personalen får en relativt kort introduktionsutbildning och kan, bara månader senare, räknas som äldst i tjänst – ofta innan provanställningen ens är avklarad.

Under det senaste halvåret har en ny mentalitet vuxit fram på den anstalt där jag arbetar. Man pratar inte längre om JO med en glimt i ögat och en självsäkerhet som signalerar att man har koll på läget. I stället hör man förhoppningar om att det ska komma in JO-anmälningar – för att det då kanske kan bli tydligt hur illa rustad myndigheten faktiskt är inför den rådande situationen. En situation man håller på att tappa kontrollen över.

När Kriminalvården expanderar i den takt som nu sker undrar jag om man fullt ut har reflekterat över konsekvenserna. Personalen hinner inte lära sig vad som är rätt och fel. Det drabbar klienterna. Och samtidigt förväntas allmänhetens förtroende för myndigheten bestå. När JO-anmälningar blir något man hoppas på, då handlar det inte längre om granskning utan om en myndighet som låter sina misstag bli sin läroplan.

”Om man inte har blivit JO-anmäld då är man inte kriminalvårdare på riktigt?” Nej, man är först kriminalvårdare på riktigt när JO inte behöver ingripa och när man inte behöver oroa sig för att utredas.

Av: Kim, mångårig kriminalvårdsanställd

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.