”Det ska bara se bra ut”

Vi fick in en broschyr på vår avdelning från Kriminalvården, den är tänkt att ge oss intagna tips om hur vi ska må bättre: ”Överlevnadsguide för anstalt – psykologens bästa tips”. Problemet är ju bara att nästan inget däri kan genomföras eftersom omständigheterna här på anstalten gör det praktiskt omöjligt.

Om vi tar första rubriken: ”En hälsosam livsstil”, så finns det problem med rekommendationerna. Det föreslås att vi kan träna på olika sätt. Vi kan börja med att vi är 20 personer på en avdelning byggd för 10, så om alla vill träna så går det inte på denna yta. Sen står det att vi kan träna efter inlåsning, men vi har inte dusch i cellerna så det blir väldigt svettigt och varmt i cellen när vi är två.

Sen har vi nästa problem och det är kläderna, vi får bara en viss uppsättning och endast två par byxor, så jag som faktiskt tränar mycket och joggar på rastgården som broschyren rekommenderar, tvingas återanvända svettiga och blöta kläder dagligen eftersom antalet plagg inte räcker till. Och om man nu ska jogga och röra på sig, så är det ett jätteproblem med för lite kläder. Sen om man säger till personalen om detta, så säger dom att det erbjuds tvättmedel, då man kan tvätta själv, och det erbjuds absolut. Men återigen, vi är 20 personer och vi kan få tvättmedel med varmvatten i en hink och röra om, sedan har vi bara ett torkställ på 20 personer. Så nej det fungerar inte alls bra.

Nästa sak i broschyren handlar om sysselsättning, behöver jag ens säga mer än att det finns knappt. På de specifikationer gällande ersättningen jag får från Kriminalvården, så står att jag fått ersättning handledd friskvård 10 timmar per vecka. Detta stämmer dock inte. Vi har noll timmar handledd friskvård, så detta är bara ett spel för galleriet.

Annan sysselsättning är det också problem med. Jag vill börja skolan och göra något värdefullt, men det går inte, men jag har gått ut gymnasiet och det satsas på dom som inte gått ut grundskolan. Sen efter dom, satsas det på dom som inte gått ut gymnasiet, så i mitt fall är det kört. Jag vill också gå påverkansprogram och i min VSP (verkställighetsplanering) står att jag skulle börja våren 2025, det är nu januari 2026 och jag har fortfarande inte fått börja. Man undrar ju vad som händer, och jag är bara en av många med samma problem.

Nästa avsnitt i broschyren heter relationer, som med allt annat så låter det bra, men funkar inte i praktiken. Jag hade jättegärna velat ha kontakt och jobba på mina relationer men jag får inte det för Kriminalvården, jag får inte ringa min mor eller far, och min fru får jag ringa 10 minuter i månaden, övervakat. Hur lätt är det då att jobba med mina relationer?

Jag ansökte faktiskt att få ringa min mor inför julen och fick till svar att min mamma, som jag träffat två gånger på 2 år, kommer på besök den 20 december så jag kommer inte få någon mer kontakt med henne, jag skulle motivera varför jag ska ha kontakt utöver besöket. Så jag får en broschyr av Kriminalvården själva där det står hur viktigt det är med att jobba med sina relationer, men när jag vill göra det så säger dom nej och ber mig förklara varför jag vill ha kontakt med min mamma. Och sen får jag ändå avslag.

Sista avsnittet i broschyren heter psykiskt välbefinnande. Här blir det extra skrattretande eftersom jag bad om hjälp redan i häktet om att jag ville träffa en psykolog och att jag vill börja jobba med mig själv för att må bättre. Det tog cirka två år innan jag fick träffa psykologen, och väntetiden på Kumla är minst ett halvår. Min cellkamrat väntar fortfarande och han skrev sin hemställan hösten 2024, och han var prioriterad sa dom. Nu är det 2026 och han väntar ännu.

Kriminalvården ger ingen vård just nu. Det är förvaring. Ingenting fungerar som det ska, och vi som faktiskt vill förändra oss får aldrig chansen. Jag som vill ha hjälp och sysselsättning och jobba på mina relationer, får inte det. Jag vill ha handledarledd friskvård på riktigt och inte bara på pappret, men det går ju inte, finns ingen personal för det. Det ska bara se bra ut och låta bra, Kriminalvården verkar inte behöva göra något på riktigt.

Av: Jesper Hansson, intagen på en säkerhetsklass 1 anstalt.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribenternas.