Publicerad 2026-11-20
Anställda vittnar om en arbetsmiljö präglad av underbemanning, uteblivna raster och ett ledarskap som slår tillbaka mot dem som vågar kritisera verksamheten. Detta är del 1 av Kriminalvårdsmagasinets granskning av anstalten Salbergas avskildhetsavdelning.Arbetssituationen är enligt Sandra och Jenny, tidigare anställda på Salberga, den värsta tänkbara. Det handlar om att grundläggande arbetsuppgifter inte hinns med och personalen tvingas prioritera bort delar av verksamheten. Problemen har vuxit sig allt större. Framför allt handlar det om bemanningen, arbetsbelastningen och relationen mellan personal och ledning. Allt detta har skapat en miljö som gör att kriminalvårdarna som arbetar där hamnar i depression och utbrändhet.
– Jag har gråtit, andra har gråtit, men man får inget gehör, säger Sandra.
De får medhåll av en kollega som jobbar kvar.
– Jag har gång på gång funderat på att sluta, men har en familj att försörja. Situationen har varit ohållbar under en lång tid, men väldigt få vågar kritisera öppet, säger Johannes som arbetar på det han kallar för avskildheten.
Höga säkerhetskrav
Sandra och Jenny har båda tidigare arbetat på anstaltens avskildhetsavdelning, en verksamhet där säkerhetskraven är höga och där situationer snabbt kan förändras. Men enligt Jenny har bemanningen inte anpassats efter verksamhetens behov.
– Det stora problemet är att det inte finns tillräckligt med personal och trots att detta påpekas gång på gång för ledningen så händer inget.
Det är ekonomin som styr menar alla tre. Mindre personal betyder, mindre kostnader.
– Allt handlar om att spara in pengar, ingen bryr sig om oss på golvet, säger Johannes.
Mycket oförutsett händer
Salberga har tre våningsplan med avdelningar för intagna i isolering. En våning har hårdisolering och två våningar mjukisolering. Tidigare fanns två avdelningar, i samband med att ytterligare en våning öppnades ökade verksamheten, men enligt Sandra följde det inte med några personalförstärkningar.
På mjukisolavdelningarna finns 19 platser per avdelning. Bemanningen ska uppgå till tre kriminalvårdare, men det händer återkommande att endast två arbetar. Vid öppning av celldörrar krävs dessutom att flera medarbetare är på plats. På mjukisolavdelningarna handlar det om två till tre personer, medan hårdisoleringen kan kräva tre till fyra personer. Samtidigt som dagliga återkommande uppgifter måste genomföras, så är personalen även ansvarig för att hantera larm över hela anstalten, transporter, matutdelning, visitationer och andra uppgifter.
– På avskildheten händer mycket oförutsett. Det kan vara slagsmål på en avdelning samtidigt som nya klienter ska skrivas in. Och när en incident inträffar kan ytterligare personal behöva avdelas, exempelvis för sekundbevakning. Det innebär att en redan ansträngd bemanning blir ännu mer pressad. Det som gör allt ännu värre är att det inte är ovanligt att personal tas från avskildheten för att täcka upp på andra delar av anstalten, berättar Sandra.
Raster som aldrig blir av
En av de frågor Sandra, Jenny och Johannes återkommande lyfter är rasterna.
Arbetsschemat innehåller en timmes lunchrast och ytterligare 30 minuter på eftermiddagen. Men den senare rasten blir nästan aldrig av. Sandra beskriver hur personalen har försökt lyfta problemet med både facket och huvudskyddsombudet, utan att uppleva att situationen förändrats.
Vid ett möte togs frågan upp på nytt. Personalen försökte få till en lösning tillsammans med kriminalvårdsinspektören, men enligt Sandra ledde det inte till någon förbättring.
Inte heller försöken att få ut övertidsersättning när raster uteblir ska ha gett resultat.
– Man måste dagligen bjuda på 30 minuters rast, berättar både Jenny och Johannes.
Måste prioritera det viktigaste
I praktiken konkurrerar rasten med en lång rad arbetsuppgifter. Larm ska besvaras (det kan handla om två till tre larm om dagen), mat delas ut, transporter genomföras och intagna ska få möjlighet till promenader och dusch. Samtidigt ska sjukvårdsbedömningar och psykologsamtal genomföras. Vid vissa tillfällen behöver tre personal stå utanför och invänta att samtalen avslutas. Utöver detta ska personalen även sköta tvätt, värma mat, visitera rum och hantera delgivningar.
– Skulle alla klienterna ha den timmes promenad de har rätt till så skulle vi inte klara av verksamheten, säger Jenny.
Hon beskriver en situation där personalen i praktiken är beroende av att inte alla intagna begär att få sina rättigheter och behov tillgodosedda.
– Vi hinner inte. Vi måste prioritera det viktigaste, vilket är mat och promenad.
”Vi skulle ändå inte hinna med allt”
Arbetspassen på avskildheten är ofta långa. Ett vanligt pass är mellan klockan 07 och 19. Men arbetsdagen börjar inte nödvändigtvis när den anställde börjar få betalt. Personalen måste enligt Sandra vara på plats redan 06.30 för att hinna genomgå säkerhetskontrollen.
Arbetsbelastningen tar inte heller slut när huvuddelen av personalen går hem. På mjukisolavdelningarna går fyra av sex personer ofta hem klockan 17. Därefter återstår bland annat överlämningar, närvarolistor, vaktlistor, visitationsliggare, medicinhantering och frukostförberedelse till kommande dag.
Klockan 18 ska mediciner delas ut och våningsplanen säkras genom kontroller av bland annat dörrar och lås. Det är alltså arbetsuppgifter som ska hinnas med under en redan pressad arbetsdag.
Enligt Sandra får personalen ofta höra från ledningen att de måste prioritera sin tid bättre när de framför klagomål på arbetsbelastningen.
Men hon menar att problemet inte handlar om bristande planering.
– Även om vi skulle skippa toalettbesök, lunch och rast, så skulle vi ändå inte hinna med allt.
Hon beskriver hur personalen till slut gör så lite som möjligt för att orka med arbetet utan att gå in i väggen.
Ett annat exempel på den dåliga arbetsmiljön är hur personalen ibland tvingas hantera sanitära problem i lokalerna. Sandra berättar att hon vid sekundbevakning har stått och skrapat bort avföring från en lucka vid ett fönster med en spackelspade.
Sandra, Jenny och Johannes är överens om att problemen härstammar från en anstaltsledning som inte tar sitt ansvar. Något som Kriminalvårdsmagasinet kommer titta närmare på i del 2, som publiceras nästa fredag.
Av: Nina Silventoinen och Ricard Nilsson
Stöd Kriminalvårdsmagasinets bevakning av Kriminalvården »

Artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.