Kobraeffekten och Kriminalvården

Kobraeffekten, eller perverse incentives (översättning ungefär: felaktiga incitament eller skadliga incitament) är ett begrepp som hänvisar till när en tänkt lösning på ett problem istället skapar negativa konsekvenser eller rent av skadliga konsekvenser. Begreppet sägs komma från tiden när brittiska myndigheter i den indiska staden Delhi var bekymrade över alla kobror i staden. För att få bukt med giftormsproblemet på gatorna utlovade man en belöning för människor som kom och lämnade in döda kobror. Till en början kunde man se en minskning av antalet ormar, men så började man notera att det kom fler och fler människor som lämnade in döda ormar. Så pass många ormar att det började verka suspekt. Det sägs att när man började undersöka saken så visade det sig att människor börjat föda upp kobror för att sedan kunna döda dem, lämna in dem till myndigheterna och få betalt. När britterna upptäckte detta ska de ha upphört med betalningarna för döda ormar, vilket ledde till att uppfödarna inte längre såg någon poäng med att föda upp ormar och släppte dem fria. Resultatet? Många gånger fler kobror på gatorna än någonsin tidigare.

Den 4 juni 2025 tillkännagav Tidöregeringen att Sverige och Estland kommit överens om ett avtal om att hyra fängelseplatser i Estland (se Regeringens hemsida för detaljer). Problemet med platsbristen på svenska fängelser hade fått en lösning. Samtidigt, i Sverige, började fler och fler intagna att få sina tillstånd för telefoni och besök indragna. I besluten fanns formuleringar som mer eller mindre konkret antydde att de intagna hade så kallade nätverkskopplingar (se JO:s beslut om initiativ från den 17 december 2025). Skälen till de indragna tillstånden skulle vara att samtal och besök utgjorde en risk för att de intagna i fråga skulle komma att begå nya brott eller att kontakterna med personer på utsidan skulle försvåra de intagnas återanpassning till samhället.

Det är nu vi kommer till några av kobraeffekterna. Vi kan ju börja med att larmet började gå rätt ofta på de avdelningar där många förlorat kontakten med sina familjer (enligt vittnesmål från anhöriga). Sen var det ju det där att Estland inte ville ta emot några intagna med nätverkskopplingar, så alla de där intagna som fått sina tillstånd indragna blev plötsligt omöjliga att placera i Estland. Dessutom var det bara intagna som bedömdes kunna placeras på en anstalt av säkerhetsklass 2 som kunde placeras i Estland.

Normalt sett så brukar man kunna se att intagna försöker få komma ner i säkerhetsklass för att få lite större friheter, men vad händer med det incitamentet för intagna på “ettor” när risken med en nedklassning är att man placeras i Estland? (se Kriminalvårdsmagasinets artikel Intagna vill inte bli nerklassade – vill undvika Estland från den 3 november). Och vilka alternativ finns för intagna som får beslut om förflyttning till Estland men som verkligen inte vill flytta? Att överklaga eller göra något dumt för att få knall. Ja och med tanke på hur ofta man vinner i överklaganden mot myndigheten är det kanske inte helt långsökt att tänka att det kommer att finnas intagna som ser det där med en misskötsamhet som leder till knall som det enda alternativet för att inte placeras så långt hemifrån att besök från anhöriga blir en omöjlighet.

För vad betyder egentligen kontakten med anhöriga på utsidan? Är det verkligen en säkerhetsrisk? Det kan det säkert vara i vissa fall, men den större massan av forskning på området pekar i en annan riktning. Som exempel kan nämnas att i artikeln Strain, Anger, and Prison Misconduct: Examining the Impact of Unfair Wages, Broken Social Ties, and Dehumanization av Thomas Baker, Kassandra Cordero Treston och Jill A. Gordon (i Crime and Delinquency 2026, Vol. 72(2) 332-358) belyser man bland annat hur förlorad kontakt med anhöriga ger en ökad risk för misskötsamhet under verkställigheten. I Inmate Social Ties and the Transition to Society – Does Visitation Reduce Recidivism? av William D. Bales och Daniel P. Mears (Journal of Research in Crime and Delinquency, Vol. 45 No. 3, augusti 2008, s. 287-321) följde man drygt 7000 intagna i Florida över flera års tid för att undersöka om besök minskar risken för återfall i brottslighet. Det visade sig att de intagna som fick regelbundna besök under sin anstaltstid hade 30.7 % lägre risk att återfalla i brottslighet än de intagna som inte fick besök. Dessutom kunde man se att varje enskilt besök i genomsnitt minskade återfallsrisken med 3.8 %.

Lösningen på överbeläggningen blev istället att intagna förlorade incitamenten att sköta sig. Lösningen på risken att intagna planerar nya brott leder till otryggare arbetsmiljö för kriminalvårdarna då förlorad kontakt med anhöriga ökar risken för misskötsamhet. Och sist men inte minst: minskad kontakt med anhöriga leder till högre risk för återfall i brottslighet. Tänk om de som styr tog och frågade oss som lever med konsekvenserna av deras beslut vad som faktiskt skulle funka!

För tro det eller ej, vi anhöriga vill inget hellre än att våra nära och kära på insidan kommer bättre ut. Det är VI som saknar dem varje dag när de är borta. Det är vi som lever med de ekonomiska konsekvenserna av en inkomst mindre i hushållet varje dag. Fråga oss vad som faktiskt hjälper. Vi är mycket klokare än ni tror.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.