”Hur ska vi kunna rehabiliteras?”

Vi som faktiskt vill ha hjälp med att bygga grunden för vår nya och förbättrade framtid, vi glöms bort. Kriminalvården är nu i ett läge där det ska göras plats för så många som möjligt, detta ger inget utrymme för att hjälpa. Det blir vi som sköter oss som drabbas värst. När man vill göra en riktig förändring så behövs verkligen stöttning och trygghet, något som Kriminalvården fallerar stort i.

Jag fick träffa psykologen nästan två år efter jag började kämpa för det, och jag har och kämpar dagligen med att jag verkligen vill både bättre och få mer hjälp. Jag har ungefär ett år kvar av mitt straff, men jag har inte ens fått påbörja ett enda program ännu, trots att jag säger till hela tiden samt tar upp det med både klienthandläggare och min kontaktman.

Sen vill jag ge kritik om hur det fungerar nu när jag äntligen får träffar psykologen. Jag ska ha veckovis, men Kriminalvården klarar inte att ens få det att fungera. Så med tanke på hur Kriminalvården är så tänker jag att jag ska underlätta för både dom och mig genom att jag frågar den dagen jag ska ha min tid ifall jag kommer att få gå. Tyvärr vet dom aldrig och det som gör det så jobbigt är att det är under de få timmar vi har sysselsättning så jag behöver veta om jag ska gå till sysselsättningen eller psykologen, men dom kan inte svara på detta. Och om jag går till sysselsättningen så missar jag min tid hos psykologen, och om jag stannar uppe och det inte är någon psykolog (vilket har hänt flertal gånger) så får jag brist på sysselsättning och då mindre ersättning.

Detta händer trots att jag ringer på och frågar om jag ska gå eller stanna. Eftersom jag faktiskt ska följa deras anvisningar, men deras svar blir att jag gör som jag vill. Men jag vill inte göra som jag vill angående detta, jag vill veta hur jag kan göra för att följa deras anvisningar. Men det går inte eftersom att det inte finns några och jag har samma problem varje vecka. När jag egentligen bara vill sköta mig och göra vad Kriminalvården faktiskt säger åt mig vad jag ska göra, så går det inte.

Så istället för hjälp och en bra rutin, så blir det att dom skapar förvirring, frustation och gör det omöjligt för mig och andra att bygga sin grund med hjälp av de rutiner man behöver. Sen vill jag även ta upp att väntetiden är just nu ca 8-12 månader, och sen när hjälpen kanske kommer, så finns varken struktur eller någon form av rutin, och du förlorar dessutom pengar på att ta hjälp, när vi redan har så lite. Hur ska vi kunna rehabiliteras under sådana här omständigheter?

Av: Jesper Hansson, intagen på en säkerhetsklass 1 anstalt.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribenternas.