Alexander Ernstberger: ”Det som överraskar mest är tystnaden”

När Alexander Ernstberger för första gången frihetsberövades var det inte ljuden som satte sig i kroppen. Inte skrik, inte smällar, inte ljudet av nycklar i lås. Det var stillheten.

– Det som överraskar mest är tystnaden. När dörren stängs och det bara blir tyst och ensamt. Det finns ingen att prata med, inget att göra. Man är bara med sig själv.

”En liten bur på taket”

”Tystnaden” beskriver Alexanders första tid i häktet. Där lever de intagna i isolering, avskilda från varandra. Maten delas ut i papplådor, genom en knackning på celldörren vid lunch och middag. Alla intagna erbjuds en timmes promenad om dagen. Alexander tackade alltid ja för att få komma ut och röra sig, oavsett väder, det var en del av hans rutiner.

– Det kallas promenadgården, men det är snarare en liten bur på taket. Man får gå dit en kort stund om man säger ja när de knackar på. Annars händer ingenting.

Resten av dagen blir en kamp mot monotonin

– Det gäller att ha disciplin. Hålla uppe vardagen själv. Hitta på saker att göra. Träna, läsa, vad som helst för att inte bara sitta och stirra i väggen. Är man i häkte längre tid är det lätt att bli deprimerad.

Från tystnad till kaos

När Alexander sedan flyttades till anstalt förändrades allt. Tystnaden byttes mot ett konstant brus.

– I anstaltsmiljö är det väldigt rörigt. Det gapas och skriks. Det är bråk och slagsmål. Man är inte själv någon stund under dygnet. På Kumla längtade man ibland tillbaka till häktescellen, till tystnaden.

Kumla är Sveriges största klass 1-anstalt. Här placeras de som dömts till de längsta och strängaste straffen. För Ernstberger handlade det inte om att hans brott betraktades som särskilt grovt i jämförelse med andras, utan om straffets längd.

– Med dagens kriminalvård tittar man inte så mycket på vad personen är dömd för. Det är strafflängden som avgör. Jag hamnade med mina sex år på Kumla tillsammans med personer som satt för mord, skjutningar och sprängningar.

Strikta rutiner och hårda ramar

På Kumla blev vardagen strikt och hårt reglerad. Allt gick efter rutiner, från måltider till promenader och sysselsättning.

– Det är väldigt fyrkantigt och väldigt rutinstyrt och hårt. Det är ju en klass 1-anstalt. Väldigt hög säkerhet. Det är en väldigt begränsad vardag.

De små sakerna blev viktiga för att hålla ihop dagen. Han tränade, läste och satte upp egna mål.

– Man måste skapa mening i vardagen. Tävla mot sig själv, hur många armhävningar man klarar, vilka böcker man hinner läsa. Annars bryts man ner.

Mötet med andra intagna var ofta laddat. Konflikter var vanliga, men Alexander klarade sig undan.

– Jag har sett väldigt många råka illa ut genom slagsmål. Men jag själv har inte haft några problem. Jag har försökt visa respekt, och oftast blir man bemött på samma sätt. Sen försöker man hitta gemensamma nämnare som träning, böcker, diskussioner. Men det är ett påtvingat umgänge. Du kan inte välja vem du sitter med. Det är statens val. Man gör det bästa av situationen.

”Hög flyktrisk”

Att han placerades på Kumla förvånar honom än i dag.

– Jag har inget kriminellt umgänge, jag har levt ett skötsamt liv. Dessutom inställde jag mig frivilligt. Ändå fann Kriminalvården att jag hade hög flyktrisk och att jag därför skulle sitta på en hög säkerhetsklass.

För honom blev det en symbol för Kriminalvårdens sätt att arbeta: beslut som ofta bygger mer på förutfattade meningar än på faktiska omständigheter.

– Det är ett enormt resursslöseri. Skötsamma personer som saknar våldskapital hade kunnat sitta på en lägre säkerhetsklass, till exempel en öppen anstalt. Men jag placerades på Kumla, utan att det egentligen fanns sakliga skäl.

Rehabilitering eller förvaring?

Kriminalvårdens officiella uppdrag är att bidra till att människor inte återfaller i brott. Men på Kumla, säger Alexander, var det mest en fasad.

– Varannan vecka kom en grupp och ordnade bowling i korridoren, med skumgummibowlingklot. Det tycker de är rehabiliterande verksamhet… Annars var det målarböcker, pärlplattor och armband. Det var som ett dagis, men för vuxna människor.

Tillgången till litteratur, något han själv såg som viktigt, var starkt begränsad.

– Det är en papperskamp med ett flertal blanketter, så kallade hemställan, för att få in en bok. Kalendertid kan det ta tre-fyra veckor. Det är helt värdelöst. Och det är inte alla som har möjlighet att få in böcker utifrån. Kriminalvården borde själva erbjuda det. Av de anstalter jag besökt är det endast Kumla som har haft ett bibliotek.

Kritik mot Kriminalvården

Trots sin kritik är Alexander noga med att inte framställa Kriminalvården som kategoriskt värdelös.

– Jag vill inte ställa mig i karmen som tycker att Kriminalvården kategoriskt är värdelös. De har ett otacksamt uppdrag, att låsa in människor mot deras vilja. Men även ett otacksamt uppdrag kan man sköta på ett bra sätt om man gör det rätt.

Problemet, menar han, är att Kriminalvården saknar riktning.

– Kriminalvårdens enda lösning på allt är mer pengar och fler platser. Men det tror jag inte kommer lösa problemet. Om du ska skala upp ett företag handlar det inte bara om att hyra fler kontorsplatser. Du måste ha en kultur, ett fungerande koncept. Det finns inte i Kriminalvården.

Friheten

När han ser tillbaka på sina år i häkte och på anstalt är det en sak som han alltid återkommer till: friheten.

– Det största straffet du kan ge någon är att frånta den friheten. Jag är för långa straff, och jag är för hårda straff. Men man måste se på det mer balanserat. De flesta som sitter inne kommer snart tillbaka ut i frihet igen. Då måste man rusta dem till att bli bättre medborgare. Annars är risken stor att de faller tillbaka i brott.

Första delen av reportageserien om anstalten Kumlas 60-åriga historia, kan läsas här.