Därför slutade jag som kriminalvårdare

När jag som ung började som kriminalvårdare så var det ett vikariat. Detta utvecklades till en fast anställning och ett livslångt engagemang. Skälet att jag sökte jobb inom Kriminalvården, eller Kriminalvårdsverket som det hette på den tiden, var att jag ville göra nytta. Ja, det var faktiskt så. Jag ville försöka hjälpa klienterna som satt inlåsta att bli bättre, eller i alla fall inte blir sämre, under sin strafftid. Att hjälpa till var svårt nog när jag började. Idag har det blivit omöjligt.

Under åren har jag varit kontaktperson åt hur många klienter som helst. Jag har alltid kommit bra överens med dem, detta beror nog på att jag alltid försökt göra mitt bästa för att hjälpa dem inom de regler jag måste följa. Men under min sista tid på den anstalt där jag jobbade, stoppades jag av en ny kvinsp (reds. anm. kriminalvårdsinspektör) från att göra mitt jobb så bra som möjligt. Detta märktes på flera sätt.

En av de uppgifter jag har som kontaktperson är att sammanställa ett utkast till yttrande när en klient ansöker om ändrade särskilda villkor. Detta är alltså dom villkor som styr anstaltsplacering, permissioner och annat för klienter med längre straff. Eftersom jag jobbat många år så godtogs nästan alltid mitt yttrande. Men när vi fick en ny kvinsp, då tyckte han att jag var ”för snäll” i det jag skrev. Min nye chef sa direkt till mig att särskilda villkor bara i undantagsfall borde ändras och att anstaltens yttrande, som alltid en kvinsp måste skriva under, ska reflektera detta. Jag protesterade förstås, men det struntades i.

Samma sak när jag skulle skriva en permissionsplanering, kvinspen tyckte alltid att jag var för generös med restid och att ”gå med på” det som klienten ansökt om. Jag protesterade också här, men struntades i.

När någon kollega gjorde fel så fick det absolut inte rapporteras. Kvinspen var tydlig med att allt skulle hanteras internt. Kvinspen själv skulle hantera allt personligen. Det hade ingen betydelse vad jag såg som hände, inget fick komma ut.

Tyvärr märkte jag att nya yngre kollegor inte hade något problem med att vara onödigt hårda mot klienterna och dölja fel. Alla följde kvinspens order. Jag märkte att miljön på anstalten blev hårdare. Samma sak på avdelningarna. Det var mycket bråk bland oss kollegor också. Det var sånt här som fick mig att sluta som kriminalvårdare. Jag orkade inte längre. Jag ville hjälpa till, men det gick inte längre.

Av: Johan, före detta kriminalvårdare på en säkerhetsklass-2-anstalt

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.