Enligt Meeri

Rekviem för rättvisan?

Av Meeri Brandum-Moberg 2026-11-22

Jag ber om ursäkt i förväg nu för jag kommer att ta er på en liten tour genom min blodslinje. Det kommer dessutom bli längre än vanligt, men det är värt att läsa. Ni kommer att förstå, jag lovar.

Jag kommer från två släkter med ryggrad (helst skulle jag kalla det cojones, men ryggrad duger). Min morfar Vilhelm var skogshuggare och syndikalist. Nu snackar vi brinnande, aktiv syndikalist. Han fick poliser från flera delar av Lappland och Västerbotten att komma hem till torpet i Ankarsund för att höra om SAC efter att de känt sig svikna av Polisförbundet (och sedermera gå över till SAC). Min farfar Ture stred för Finlands självständighet i det finska inbördeskriget. I mitt barndomshem hängde en rysk officerssabel på väggen i vardagsrummet. Den hade min farfar fått i en ceremoni efter en strid han aldrig någonsin talade om igen. Sommaren 1982 åkte min familj och jag på semester till Polen. I själva verket var det att mina föräldrar smugglade radioutrustning till oppositionen. Min mamma finns det mer att säga om än vad som ryms här, men hon har bland annat varit fackligt aktiv hela sitt yrkesliv och politiskt aktiv i många år. Förutom det har hon varit god man till personer med olika typer av funktionsnedsättningar och funktionsvariationer i tjugo år. Ni ser, det är inga dåliga ryggrader jag växt upp med, så förmodligen kunde jag aldrig bli någon annan än den jag blev: en person med ett extremt rättspatos, oavsett vad det kostar.

Jag blev en kvinna som blev sergeant i flygvapnets räddningstjänst. En kvinna som utbildade sig. En kvinna som engagerade sig politiskt. För tjugo år sedan fick jag möjligheten att göra något alldeles otroligt. Jag fick möjligheten att åka på en observatörsresa till Kuba. Syftet var att samla in vittnesmål från oppositionella och att utgöra s.k. human shields (man signalerar att omvärlden vet att oppositionen finns). Den 20 mars 2003, passade nämligen regimen på Kuba på att fängsla journalister, dissidenter och människorättskämpar. Detta försvann i bruset av nyheten att USA gått in i Irak, så omvärlden fick knappt veta att det hänt.

Förutom det rena observationsarbetet hade vår delegation en annan uppgift: vi tog med oss världsnyheter som inte var censurerade av regimen. Rullade och vikta buntar med tidningar inlindade i kläder eller handdukar. Jag minns att det kändes surrealistiskt att tänka sig att nyheter var förbjudna. Nervositeten när väskorna gick genom röntgen. Skulle de gå igenom? Det gjorde de. Det var otroliga erfarenheter vi gjorde under vår resa. Vi mötte kvinnor vars män var politiska fångar. Regimen hade satt i system att placera politiska fångar så långt från sina familjer som möjligt för att göra det så svårt som möjligt att besöka (kubaner behövde åtminstone på den här tiden tillstånd för att resa inom landet, något man sällan fick om man inte var betrodd av regimen). Vi mötte också grupper av dissidenter som berättade om hur de behandlades av regimen. De två starkaste mötena för mig var med Oswaldo Payá, ledaren för Movimiento Liberación (frigörelserörelsen) och en man som bar ett armband med ordet cambio (förändring) på.

En av medlemmarna i min delegation frågade Payá om Batistaregimen var bättre än Castroregimen. Han skrattade, skakade på huvudet och sa: No se puede comparar el infierno con el purgatorio (man kan inte jämföra helvetet med skärselden). Budskapet var tydligt: diktatur har ingen politisk färg. Autokrati är autokrati oavsett vad den kallar sig. Till synes obesvärat pekade Payá ut männen vid bordet intill och berättade att de tillhörde underrättelsetjänsten. “Vänta bara så ska ni se att de snart sänker musiken för att kunna höra vad vi säger” sa han och sekunder senare sänktes volymen på salsamusiken som strömmade ur högtalarna på cafét på strandpromenaden El Malecón i Havanna. Payá omkom tyvärr sex år senare i en “trafikolycka”. Mannen med armbandet, det med ordet cambio, satt bredvid mig på en stol i ett hem någonstans på Kuba. Vi satt alla i en cirkel och de berättade för oss om sina upplevelser. Jag viskade till mannen och frågade honom hur han vågade bära armbandet. Han pekade mot himlen och sa: jag har inget annat val. Gud var den enda som kunde döma honom. Vad som hänt med honom vet jag inte.

Vem som angett oss vet vi inte, men vår delegation frihetsberövades vid midnatt några dagar senare. De påstod att vi kört mot rött, men det var solklart att stoppet handlade om annat.  Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om den här upplevelsen, men jag ska fatta mig någorlunda kort. Vi fördes till inrikesministeriet. Under tio timmar genomsöktes våra tillhörigheter, våra pass konfiskerades, vi nekades att sova och att äta. Vi förhördes. Vi fick av en så kallad revolutionär instruktör veta att vi gjort oss skyldiga till brott mot revolutionen och samröre med kontrarevolutionära element. Vi riskerade trettio års fängelse, sa de. Vi nekades att ringa ambassaden, alla 14 gånger som vi frågade. När jag frågade den fjortonde gången frågade mannen varför jag ville tala med ambassaden för enligt honom var det inte nödvändigt.  Jag svarade att vi var frihetsberövade. “Nejdå, ni är inte frihetsberövade”, svarade han samtidigt som vi alla visste att det stod militärpoliser i alla dörrar och vi eskorterades till toaletten om vi behövde gå.

De ville veta vilka vi träffat och varför. De beslagtog den enda tidning vi hade kvar, min medresenärs kursbok i statsvetenskap och en lapp som min medresenär petat in mellan sätena när vi blev stoppade. De mätte tidningen och lappen, skrev ut protokoll som vi skulle skriva under för att godkänna att sakerna konfiskerats. Som att vi hade något val. “Papper, 148 x 210 mm med kontrarevolutionärt innehåll” stod det på papperet jag skulle underteckna. Jag tittade upp på mina medresenärer och sa: “skriv sida 1(1) uppe i hörnet så de inte kan lägga till några fler papper utan att det syns”. Var jag fick den sinnesnärvaron ifrån vet jag inte, för jag var så rädd att jag kunde se mina hjärtslag utanpå kroppen.

Vi berättade aldrig något. Självklart inte. Vi visste ju vad konsekvenserna kunde bli för de modiga människorättskämpar vi träffat. Däremot var vi tvungna att med egna ord skriva ner på ett papper vad vi begått för “brott” för att få tillbaka våra pass. De läste inte ens vad vi skrivit. Det handlade aldrig om något annat än skrämsel och förnedring. Vi blev sen “ombedda” att vänligen boka om våra biljetter och resa hem snarast. Vi hade, före resan till Kuba, blivit förvarnade om att de skulle komma att göra en extra genomsökning på flygplatsen och att vi därför skulle avsätta rejält med tid. Mycket riktigt blev vi tagna igen på flygplatsen och ytterligare en omfattande genomsökning gjordes av alla våra saker, bara för att. Vi blev sen eskorterade till gaten. Jag vill betona nu, att det vi gjort var att lyssna på människor som berättade om sina upplevelser. Vi hade smugglat in nyheter. Vi hade träffat anhöriga till politiska fångar och människorättskämpar. Det regimen kallade för brott är sånt vi i Europa kallar mänskliga rättigheter.

När min man och jag tillsammans med många andra förlorade våra besöks- och telefontillstånd i oktober i fjol stod det i besluten att risken fanns att vi anhöriga skulle kunna hjälpa dem att begå brott. Ingen hade gjort något. Inget hade hänt. De bara gjorde så för att de kunde. Föreställ dig att du levt ett liv helt inom lagens ramar. Föreställ dig att du haft ett samhällsengagemang hela ditt liv. Föreställ dig att du alltid ringer polisen när du ser något fel. Föreställ dig att du haft oerhört tuffa samtal med din frihetsberövade anhörige om ansvar och konsekvenser. Föreställ dig att du varit familjehem så staten har redan dokumenterat exakt hela ditt privatliv i en utredning och funnit dig duglig och vettig.  Föreställ dig att du förlorat vänskaper för att du valt den man du valt och för att du tror på hans vilja och förmåga att välja ett annat liv. Föreställ dig att bli idiotförklarad igen och igen för ditt val. Föreställ dig att du är utestängd från stora delar av arbetsmarknaden på grund av vem du är gift med. Föreställ dig att du gått igenom en fördjupad säkerhetsbedömning för Hemvärnet alldeles strålande bland annat på grund av din erfarenhet från Kuba. Föreställ dig att du bär med dig upplevelsen att hotas med 30 års fängelse i en diktatur för att lämna ut namnet på människorättskämpar, men du avstod för att ditt rättspatos aldrig skulle tillåta att du gav vika för dina (demokratiska och lagliga) övertygelser. Föreställ dig att du skriver de här orden med viss rädsla för repressalier eftersom de kunde ta ifrån dig all kontakt med din man förut och kanske gör det igen.  Eller med rädsla för att myndigheten ska välja att ta det som bevis på att du skulle skydda din man om han gör något olagligt igen, när det egentligen är det absolut yttersta beviset på att din ryggrad aldrig skulle tillåta att du gjorde just det. Aldrig.

Om det ändå hade stannat där, men det gjorde det inte. Min man fick inte ringa sin advokat. Myndigheten vägrade lämna ut handlingar till hans advokat. Våra brev till varandra om vår process i förvaltningsrätten försvann, så vi tvingades börja numrera våra brev för att ha koll. Min mans fullmakt till mig (för förvaltningsrätten) försvann.  Justitieombudsmannen inledde ett särskilt ärende mot anstalten (som fortfarande pågår och omfattar alla beslut från hela anstalten under juli 2025-december 2025) och ifrågasatte om några individuella bedömningar alls gjorts och konstaterade att ärendet var av principiellt intresse. Anstalten svarade att det gällde tillstånd överförda från andra anstalter, men våra tillstånd hade beviljats på anstalten och ingen annanstans. Myndigheten skrev sen uttryckligen till förvaltningsrätten att ingen misskötsamhet förekommit. Trots det fattade inte förvaltningsrätten något beslut. De väntade tills min man nedklassats och vi fått nya tillstånd där. Då beslöt de att avskriva vårt ärende för att vårt ärende förfallit och att inget avgörande behövdes. Som att ha militärpoliser i alla dörröppningar, be att få ringa sin ambassad 14 gånger men få svaret att det inte behövs. Som att bli stannad för att ha kört mot rött ljus fast alla i bilen såg att det var grönt och regimen bara ville ha en anledning för de hade redan bestämt att ni skulle stannas. Som att stoppa svansen mellan benen och böja sig för hitte-på-anklagelser för att få tillbaka sitt pass. Som att förväntas skämmas för att ha gjort något fel när du egentligen stått upp för något oavsett vad det kostar dig.

Jag säger inte att Sverige är en diktatur, självklart inte. Jag säger dock att en myndighet som är helt säker på att den gjort rätt inte har något behov av att neka advokater allmänna handlingar eller att tappa bort brev och fullmakter. Jag säger att en myndighet i en demokrati dagligen gör att laglydiga och oskyldiga anhöriga förlorar tron på att bli rättvist behandlade av staten. Jag säger att någon borde se det som allvarligt, för det är det.

Precis innan vi boardade planet i Havanna för tjugo år sedan vände vi oss om, en av mina medresenärer och jag och höll upp höger hands tumme och pekfinger i ett L så att vakterna som eskorterat oss såg. Movimiento Liberacións symbol. Idag, tjugo år senare skriver jag dessa rader i förhoppningen om att något slutet ska öppnas. Att något orättvist ska rättas till i slutänden. Ett odödligt hopp om att mina handgester och rader inte är ett rekviem för rättvisan.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Meeri Brandum-Moberg är statsvetare i grunden, men har jobbat inom flera olika branscher och har utbildning även inom bland annat förvaltningsrätt, behandling och samtalsterapi.

Hon är gift med en man som avtjänar ett fängelsestraff. Under deras anstaltstid – ja för det är deras tid, inte bara hans – har hon fått lära sig mycket om hur lite stöd det finns för anhöriga till brottsdömda. Hon har också fått lära sig hur mycket fördomar människor har om anhöriga. Därför vill hon bidra till samhällsdebatten med sitt perspektiv och även hjälpa till att stötta andra anhöriga. Hon har även startat organisationen ”Inte bara den som sitter”, som man kan följa på Instagram.

Meeri är en av Kriminalvårdsmagasinets fasta krönikörer, hennes alster publiceras varje söndag.

Publicerad

Prenumerera på Kriminalvårdsmagasinets nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.