Enligt Meeri...
Foto: Susanne Wästerlund

Vad gör det med en människa att aldrig få se horisonten?

Av Meeri Brandum-Moberg 2026-10-18

Intagna inlåsta i fängelse får väldigt sällan, vissa aldrig, se horisonten. Att få blicka ut så långt ögat kan nå blir en lyx som många längtar efter.

I en av intervjuerna jag gjort med kriminalvårdare inför min kommande bok, fick jag lära mig något nytt, nämligen att intagna som sitter av långa fängelsestraff ofta får en väsentligt försämrad syn på långt håll. Det är resultatet av att under lång tid aldrig ha tittat på något som ligger längre bort än några meter. Det kändes som en så självklar grej egentligen och ändå hade jag aldrig tänkt på det.

Vi hade nyligen vår allra första gemensamma permission. Det var en tillsynspermission, vilket innebär att en civilklädd kriminalvårdare gick en bit bakom oss under våra timmar på utsidan. En av sakerna vi gjorde var att besöka en optiker (det där med synundersökning och glasögon för intagna är ett ämne stort nog för en egen krönika, så jag lämnar det som en liten teaser bara). Medan min man var inne och gjorde alla tester och mätningar stod jag och småpratade med kriminalvårdaren om allt mellan himmel och jord. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet, men jag vet att det kom spontant från honom: han berättade att det är väldigt vanligt att det är just horisont som många intagna vill se på sina permissioner. Inte göra något särskilt egentligen, bara åka till en plats där man kan sitta och titta på horisonten.

För många år sedan hamnade jag i en period när jag var formligen besatt av Paulo Coelhos böcker. Jag plöjde igenom alla på en enda sommar och åren efter gick jag alltid till bokaffären den första dagen en ny bok kommit ut. När boken Valkyriorna kom ut var jag i Guatemala och eftersom jag min vana trogen ville köpa boken direkt, kom jag att läsa den på spanska. Jag får utfärda en spoiler alert nu för dem som inte läst boken ännu men som tänkt läsa den.

Boken är självbiografisk och handlar om den tid i livet när Coelho började att närma sig det mystiska och ockulta. Han hade till sin läromästare uttryckt en önskan om att få lära sig conversar con angeles (konversera med änglar). Läromästaren hade uppmanat honom att åka till en viss öken i USA och att ta kontakt med Valkyriorna – en särskild grupp kvinnor. Jag ska inte återge hela boken men Coelho vistas på olika sätt och under olika strapatser i öknen. Boken kulminerar i ögonblicket när han trött och sliten blickar ut mot horisonten och inser det: varje gång han ser horisonten konverserar han med änglar. Öknen var den plats där det skulle bli mest uppenbart för att allt brus var borta, det var bara sand och horisont.

När jag läst den sista sidan lyfte jag blicken och tittade på den horisont jag kunde se. Den majestätiska vulkanen Fuego med sin smala svans av rök som ringlade mot skyn. Jag begär så klart inte att någon ska känna, tänka och tro som jag, men där och då kändes det som att jag förstod vad Coelho upplevt i öknen.

Varje gång min man ger uttryck för en längtan efter horisonten undrar jag i mitt stilla sinne om det kanske är konversationen med änglar han och andra intagna saknar därinne. De kommer från sin egen version av öken och möter horisonten med andra ögon än vi som ser den varje dag. När vi satt där på en bänk och min man tittade ut mot horisonten, tittade jag på honom för att försöka se vad det gjorde med honom att få se den. Han tittade, tittade bort, tittade och tittade bort. Det måste vara svårt, tänkte jag. Att tillåta sig att ta in det man längtat efter när man vet att man snart ska tillbaka in i buren igen.

Tillbaka här hemma, med min laptop i knät, sitter jag och funderar på vad det gör med en människa att aldrig få se horisonten – änglar eller ej.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Meeri Brandum-Moberg är statsvetare i grunden, men har jobbat inom flera olika branscher och har utbildning även inom bland annat förvaltningsrätt, behandling och samtalsterapi.

Hon är gift med en man som avtjänar ett fängelsestraff. Under deras anstaltstid – ja för det är deras tid, inte bara hans – har hon fått lära sig mycket om hur lite stöd det finns för anhöriga till brottsdömda. Hon har också fått lära sig hur mycket fördomar människor har om anhöriga. Därför vill hon bidra till samhällsdebatten med sitt perspektiv och även hjälpa till att stötta andra anhöriga. Hon har även startat organisationen ”Inte bara den som sitter”, som man kan följa på Instagram.

Meeri är en av Kriminalvårdsmagasinets fasta krönikörer, hennes alster publiceras varje söndag.

Publicerad

Prenumerera på Kriminalvårdsmagasinets nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.