Är du född i fiskarnas tecken eller undrar du bara varför?

Jag inbillar mig att åtminstone en eller två av dem som läser detta, liksom jag, blivit utvisad ur ett klassrum för att ni ställt frågan “varför?” en gång för mycket. Jag inbillar mig också att ni, liksom jag, aldrig riktigt förstod anledningen. Ni undrade ju bara varför. I mitt fall var det min lärare i franska som ville att jag skulle ta ut subjekt och predikat på alla meningar jag skrivit i provet jag lämnat in. Jag ville veta varför eftersom det inte stod i instruktionerna att man skulle göra det. Min fråga tolkades som uppkäftighet istället för ett uppriktigt menat försök att ta reda på anledningen.

När jag skriver det här är det bara några veckor kvar till min 46-årsdag och jag har hunnit jobba som lärare i såväl engelska som spanska och franska, så vid det här laget vet jag svaret på frågan (hon ville hjälpa mig säkerställa att jag böjt verben rätt), men mitt 17-åriga jag hade ingen aning. Jag ska bespara er de vidare detaljerna kring eftermälet, men jag kan hinta om att fröken undrade om jag var född i fiskarnas tecken precis som hon, för då kunde det vara därför som “våra stjärtar sprattlade sådant mot varandra”.

Det där med att alltid vilja veta varför har blivit ett signum för mig. Det som 1997 gjorde att jag fick lämna klassrummet har i vuxen ålder lett mig till – i runda slängar – 450 högskolepoäng, ett par-tre utbildningar inom behandling och samtal och ett närmast omättligt intresse för säkerhetspolitik, utrikespolitik och rättspolitik.

En av de enskilt största anledningarna till att jag aldrig skulle vilja riskera att själv hamna bakom lås och bom är att det är outhärdligt för mig att tänka tanken att jag inte skulle ha fri tillgång till Google. När jag undrar något måste jag få svar omedelbart. Det spelar ingen roll om det handlar om varför Putin inte drar sig tillbaka från Ukraina eller om hur man skyddar sin skog från snytbaggar (jag har ingen skog, men har trots det djupdykt i ämnet i flera timmar).

En sak som framträder i samtalen med anhöriga till frihetsberövade är hur litet utrymme det verkar finnas för intagna att uppvisa helt vanliga mänskliga reaktioner. De tycks förväntas att bara acceptera allt som händer och allt som sägs. Ifrågasättande eller synpunkter verkar snabbt kunna bli till en rapport om olämpligt uppförande, ett brott mot föreskrifter eller en varning. Enkla frågor tolkas som tecken på att man tror sig vara unik eller speciell på något sätt och ska kväsas. Man ska veta sin plats.

Inom programmet “Kriminalitet som livsstil” talar man om ett antal kriminella tankemönster, där utvaldhet (engelskans entitlement) är det som jag tänker mig ligga närmast till hands för att beskriva det som myndigheten tror sig se när en intagen opponerar sig mot något. Problemet är bara att även en intagen med utvaldhet bland sina kriminella tankemönster kan ha fullständigt legitima frågor om sin tillvaro. JO verkar tänka ungefär som jag och uttalar i beslut 9886-2025 på sidan 6 följande:

“[…] intagna i Kriminalvården – precis som alla andra som har att göra med myndigheter – måste få uttrycka frustration och missnöje med myndighetens agerande, eller framföra önskemål om en handläggning, utan att det per automatik behandlas som något otillåtet eller otillbörligt. Detta är som jag ser det ytterst en yttrandefrihets- och rättssäkerhetsfråga.”

Om vi sen bara som allra hastigast snuddar vid det faktum att det kan finnas individuella och funktionsmässiga förklaringar till varför någon har ett större behov av att få veta varför någonting görs på ett visst sätt (till exempel autismspektrumtillstånd), så väcks åtminstone en tanke hos mig, att det skulle kunna vara så att intagna på austismspektrat löper högre risk att uppfattas som “besvärliga” än sina medintagna. Ett slags vuxenlivets motsvarighet till att behöva prata med sin fröken om vilket stjärntecken man är född i.

När vi frågvisa gick i skolan var vi kanske tvungna att lämna klassrummet för att vi frågade för mycket, men nu när vi är vuxna och har kontakt med myndigheter så verkar vi åtminstone ha Justitieombudsmannen i vår ringhörna.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.