Du får gärna vara korkad, bara du är konsekvent

För en tid sedan fick jag ett troll-meddelande på Messenger. Jag ber om ursäkt i förväg för språket. Någon med fingerat namn och utan bild hade först skrivit “f*ck you!”, följt av ett uttryck för en önskan om att placera sin tunga på en plats där det finns påtaglig risk för att man finner e-colibakterier. Jag började svara: “Nej, nu får du faktiskt bestämma dig. Antingen hatar du mig eller så vill du *insert indecent proposal here*”. Jag hejdade mig så klart. Det fyller ingen funktion att börja be ett troll att vara konsekvent. Jag började dock skratta lite för mig själv för att min egen besatthet av att människor ska vara konsekventa blev så synlig till och med i mitt bemötande av troll.

Jag kan inte riktigt förklara vad det gör med mig när människor är inkonsekventa. Det är som att någon stryker mig mothårs snabbt och intensivt. Det riktigt kryper i kroppen på mig och jag får använda all min självbehärskning för att inte avbryta och hålla ett anförande om hur personens resonemang inte hänger ihop. Samma mekanism i mig går igång när jag ser människor skriva korkade saker. Jag vill för tydlighetens skull klargöra att när jag säger att något är korkat så betyder det i regel att det inte överensstämmer med vad forskning i allmänhet är tämligen enig om, inte om att jag personligen har rätt att avgöra vad som är smart.

Under artiklar om när JO eller JK riktat kritik mot rättsvårdande myndigheter är kommentarsfälten ofta fulla av kommentarer som “rätt åt dem”, “ge dem vatten och bröd bara”, “sätt dem i isolering hela straffet så de lär sig”, “stryk ska de ha”  osv. Jag får motstå frestelsen att svara: “Då är du positivt inställd till barnaga också tänker jag? Om du tänker att människor lär sig veta hut om de bara blir straffade tillräckligt hårt alltså. Om du inte är positivt inställd till barnaga vill jag veta vid exakt vilken ålder du menar att människor börjar lära sig av att bli utsatta för våld eller kränkningar, för det måste ju finnas en magisk ålder då detta inträffar om det är effektivt att göra så mot vuxna men inte mot barn för att ditt resonemang ska hålla ihop”.

I mitt arbete med min bok om anhörigperspektivet går jag även igenom handlingar av olika slag och snubblade för ett tag sedan över ett avslagsbeslut rörande permission. När jag kommer till beslutsklämmen står det att det inte finns något som tyder på att det skulle finnas en risk för att han (den intagne) skulle begå något brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig under permission. Sen går man vidare till att det dock framgår av utredningen att han ”är involverad i eller har koppling till en grupp som utövar allvarlig brottslighet” och därför blir det ingen permission. Det finns alltså ingen risk kopplad till individen, men för att man anser att han har kopplingar till personer som utövar brottslighet… jag tror att ni förstår vart jag är på väg (till saken hör dessutom att personen inte har haft några sådana kopplingar på många år så de enda personer med kopplingar till brottslighet han faktiskt träffar är dem han sitter inne med – personerna han faktiskt inte träffar under en permission).

Grejen är den att om personerna som skriver de här sakerna skulle vara konsekventa så skulle jag kunna släppa det, för på något märkligt sätt kan jag leva med att du är korkad bara du är konsekvent.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.