”Vi vågar inte säga emot”

Våld och hot mörkas, inte bara mellan klienter och personal, utan också mellan personal. Vi mår dåligt över att vår arbetsmiljö. Nya som anställs lämnas vind för våg, ofta utan mer än grundläggande instruktioner om hur arbete ska göras.

Vi och våra kollegor försöker gång på gång att påtala för anstaltsledningen om olika problem. De enklare sakerna löser de faktiskt, men allt som är mer komplicerat eller som riskerar att lägga en skugga över ledningen, det sopas under mattan. Speciellt om det är så allvarligt att det riskerar att lyftas till RC [regionschef, reds. anm.]. Ingen vill få skit och då vill de inte lösa problemen som finns (då kommer de ju upp till ytan], och då får vi som arbetar med klienterna ta allt skit istället.

En av oss som skriver fick en gång en uppmuntran av min kvinsp [kriminalvårdsinspektör, reds. anm.]. Han uppmuntrade mig att ”släppa” ett visst klagomål, annars blir det bli ”onödigt svårt” i karriären. Han var noga med sin formulering, men det var tydligt vad han menade. Jag är inte den enda som utsatts för detta och nu har det gått så långt vi inte vågar säga emot längre, på samma sätt tycker många av våra kollegor.

Det måste bli en förändring, detta är inte hållbart. Vi kriminalvårdare, klienterna, anhöriga och samhället, alla förlorar på att Kriminalvården funkar så dåligt som den gör. Fösta steget för att få en lösning är att hålla anstaltsledningarna ansvarig, vi hade gärna sett någon extern tillsynsmyndighet som vi anställda kan göra anonyma anmälningar till. Om ledningen vet att de granskas, då kommer det blir bättre på sina jobb.

Av: Jonas och Solveig, kriminalvårdare

Jonas och Solveig heter egentligen något annat.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribenternas.